Idag när jag och Wilma gick hem från jobbet gick vi förbi en man som sa "Den vill nog ha strumpor. Det ser kallt ut det där." Wilma har ju strumpor nu, men jag tyckte att det var onödigt att krångla på dem bara för att gå till jobbet nu när det ändå inte är så kallt längre så att hon riskerar att få köldkramp i tassarna.

En annan gång hade jag glömt Wilmas jacka och jag kände mig jättedum som hade lyckats glömma den. Då gick vi förbi en sur gubbe som bestämt sa "Du måste ha jacka på den där!" När jag gick förbi utan att svara ropade han efter mig: "Hör du det?" Vad skulle jag ha sagt? Borde jag stannat och diskuterat saken med en främling?

I somras när vi låg och solade i en park kom det fram en tant bara för att kolla att vi hade tagit med vatten åt "den lilla stackaren". Hon fick en rejäl utskällning av Wilma. Helt rätt tyckte jag.

När Wilma var valp mötte vi en man på cykel som sedan vände och cyklade ikapp oss igen och sa att "En sån där liten får man inte binda utanför en affär. Då kan man bli av med den."

Tack, MEN DET RÄCKER NU!

Det samma gäller alla kommentarer som vi hela tiden får. "Titta vilken söt", "Vilken liten", "Gullig", "Larvig", "Råtta", "Chihuahua". Och alla frågor "Får jag klappa?", "Vad kostar den?", "Var köper man en sån?", "Vad väger den?", "Vad är det för ras?" OSV.

Okej, det är inte lika illa, men det räcker.

Det märkligaste är folk som börjar skälla när Wilma går förbi. Det gäller mest gäng med yngre invandrarkillar. De brukar skälla efter Wilma. Det händer förvånatsvärt ofta. Om Wilma råkar falla för frestelsen (eller kanske bara vill skapa lite ordning) och skäller tillbaka och blir tillsagd av mig skrattar de förtjust och skäller ännu mer.

Det som är mest ovanligt när Wilma ska ta sig från A till B är att inte en enda säger något.