Det enda jag har att säga om Andra Chansen igår är: Sämsta tänkbara utgång.

Nu har vi precis kommit hem efter att ha varit och kollat på Diskoteket. De var helt okej. Det kan bli så skråligt ljud när man använder instrument som gitarr, bas och trummor, men de hade även pads och synth som mjukade upp lite.

Trångt och jävligt var det och W kom fram till att det inte kommer att bli några live band på dMz...

Filmen som vi såg innan vi gick ut, Fame, var sådär.

Ikväll ska jag kolla/lyssa på ett band som heter Diskoteket. Jag har aldrig hört dem förut och hela anledningen till att vi ska dit är för att de ska spela på samma krog där W brukar anordna dMz. Vi ska se hur de löser det här med live band så kanske dMz också kan ha ett live band i framtiden. Jag hoppas att de är bra.

På nästa dMz, 12/3, ska det förresten vara Burlesque-tema. Det kan nog bli spännande. Det kommer en burlesquedansare då. Egentligen borde jag köpa en fjäderboa, men jag tror inte att jag tänker gå så långt.

På vägen hem från jobbet hyrde jag en film som jag ska kolla på innan vi går ut. Fame. Hoppas att den är bra också.

Idag åkte vi till Comfort efter jobbet för att planera inredningen i vårt nya badrum. Comfort hade sagt att om man visste ungefär hur man ville ha det så skulle det gå lite fortare. Vi föreställde oss att det skulle ta ca en timme, men vi blev kvar där i två och en halv! Vansinnigt!

Men det var härligt att bara berätta hur vi ville ha det och gå och peka ut saker i affären, och sedan se hur det blev när hon ritade in det i datorn. Det kommer att bli riktigt snyggt.

Det knasigaste av allt var att de hade schablonräknat på en kakelkostnad i offerten på ca 350 kr per kvadratmeter, och hela tiden sagt (när jag undrade om det gick att få ner kostnaden lite) att om man väljer ett dyrare kakel så blir det dyrare och om man väljer ett billigare kakel så blir det billigare, men när vi stod där i affären idag så hade de inget kakel i den prisklassen de hade räknat på. Självklart blev allt mycket dyrare än vad vi hade hoppats på.

Jag har lessnat på den där tratten för länge sedan. Men Wilma verkar ha accepterat den och låtsas inte om den längre. På måndag blir vi äntligen av med tratten. Då ska vi ta bort stygnen och då behöver hon den inte längre.

Som ni ser så har vi satt en tejp runt om kanten högst upp. Tratten hindrar henne från att slicka på magen, men den hindrar henne inte från att försöka. Efter de första dagarna med tratt hade hon fullt med skrubbsår nere vid ljumskarna. Men efter att vi satte dit tejp har skrubbsåren försvunnit och inga nya har tillkommit.

Av: Marie Hermanson

Snabb- och lättläst bok. Ganska kort med korta kapitel. Den här boken längtade jag efter att få fortsätta läsa, och hade väldigt svårt för att lägga ifrån mig när jag väl höll på. Jag gillar Hermansons språk, det är enkelt och rakt på sak. Och jag tycker om huvudpersonen, Fredrik. Kanske är det för att det är en kvinnlig författare som har skrivit en manlig huvudperson, men jag tycker att Fredrik känner och tänker mer än andra manliga huvudpersoner av manliga författare. Eller kanske inte mer, utan bara annorlunda. Han funderar mycket över sin situation, han tänker mycket på sina barn och hur mycket han tycker om dem och sin fru, och han tänker på vad som är bäst för familjen.

Historien i boken, att de har en man boende under sin trappa, är egentligen inte konstig. Det är ju såklart väldigt märkligt att ha en man under trappan, hela situationen är märklig. Men i historien är det inte flummigt, spöklikt eller konstigt, utan bara besvärligt och faktamässigt beskrivet. Och Fredrik reagerar rationellt. Han lyser med ficklampa i den mörka trappskrubben, han ringer polisen, han ber om råd hos en vän, han försöker koppla in socialen och han försöker resonera med mannen. Han beter sig så som jag tycker att han borde göra.

Ungefär halvvägs in i boken reagerar Fredrik kanske inte lika vettigt på olika saker längre, men fortfarande förstår man var reaktionerna kommer ifrån. Jag tycker aldrig att han agerar på ett sätt som man blir förvånad över, man förstår honom. Istället blir omvärlden underligare och börjar misstolka han intentioner.

Den här boken finns även som film eller TV-serie. Jag har svårt att föreställa mig att historien skulle göra sig bra som film, men jag känner ändå för att se filmen/serien.

SPOILER ALERT!

Jag hoppas verkligen att det finns en man under trappan. Jag tycker om tanken på att det fanns det och så var det bara. Att historien inte alls är konstig eller mystisk. Ganska tidigt i boken började jag tänka att den här mannen kanske var Fredrik själv eller bara något som han föreställde sig, och jag hoppades verkligen att det inte skulle vara så. Sådana historier finns det för många av redan och känns inte särskilt överraskande längre om de inte görs väldigt bra. Nu blir man lämnad lite oviss av författaren. Det gillar jag inte heller riktigt. Våga ta ställning. Fanns det en man eller inte? Jag undrar vad Hermanson tycker.

Men mycket pekar ju på att det faktiskt fanns en man. Och jag tänker ta fasta på de detaljerna och anta att det bara är omvärlden som anser att Fredrik är galen (fullt förståeligt naturligtvis) och att Fredrik själv till sist accepterar påtryckningarna av sin terapeut och själv också förnekar mannen.

Det som tyder på att det finns en man under trappan är att tanten Elsa känner till honom och själv för honom på tal under deras samtal, de fick köpa huset snabbt och billigt som om den förra ägaren hade bråttom därifrån, hundar reagerade aggressivt i trappskrubben, det går en el-sladd ner genom köksgolvet, sonen berättar på dagis att det finns en man under trappan innan Fredrik ens är övertygad själv. Om det är tänk så att allt det där bara är saker som Fredrik har föreställt sig för att han är galen så blir jag mycket besviken. Jag vill ha en bättre förklaring än så. Men, räddningen i det hela. Boken slutar med att Fredrik ser ett par ögon i buskarna bakom huset. En antydan från författaren att mannen under trappan faktiskt finns. Och jag håller hårt i den sista meningen, varför skulle den annars vara med?

REKOMMENDERAR

Imorse vaknade jag till min underbara Wake Up Light som vanligt. Det är en suverän uppfinning. Min Wake Up Light har radio och den här morgonen pratade de om ett bekämpningsmedel som de använder i Brasilien på soyaodlingar. Flera av odlarna dör varje år, eller blir i alla fall påverkade negativt, av det här bekämpningsmedlet. (Det här i sig är väl egentligen ingen nyhet, så antar jag att det har varit i flera år.)

Nu ville nyhetsuppläsaren ge en känga till Lantmännen som köper de här soyabönorna och gör djurfoder av det. Ja, det är såklart jättetråkigt att folk dör, men är det Lantmännens fel? I Sverige är det här bekämpningsmedlet förbjudet. Varför är det inte det i Brasilien? Om Lantmännen slutar att köpa de där soyabönorna kommer folk att sluta dö då? I så fall är det ju en bra lösning på problemet. Eller så är det åtminstonde ett sätt för Lantmännen att visa sitt förakt för Brasilianska arbetsförhållanden.

Men varför är det så ofta såhär? Varför ska Sverige ta ansvar för länder som gladeligen har ihjäl sina egna? Är det för att Sverige är ett förnuftligt storasyskon, kanske till och med en förälder? Är vi svenskar så mycket smartare än till exempel brasilianare så att vi förstår att det är farligt, vägrar att arbeta så och lägger in förbud? Värnar vi om deras bästa fast de inte ens bryr sig? Sverige är bättre än många andra länder på flera sätt, men vad är det som gör att det har blivit så?