Jag har varit på Musikens Hus och kollat på brorsan som hade dansuppvisning. Det var 28 olika dansgrupper och brorsan var ju bäst såklart.

Vad glad jag är att jag inte sprang Göteborgsvarvet igår. Båda åren som jag har sprungit förut har det varit lite halvdåligt väder och säkert ganska kallt för de som tittar på. Men perfekt för oss löpare. Jag sprang i t-shirt båda åren, och även om det var lite kallt precis innan start så var det lagom eller till och med varmt under varvet sedan.

Men igår var det något plötsligt värmeslag. Jag läste att 100-tals löpare kollapsade och att 63 stycken fick åka in till sjukhus på grund av uttorkning.

Jag har sprungit ett lopp i extrem värme en gång. Det var sju kilometer på Gotland. Det var det värsta jag varit med om. Helt torr i munnen och orkade knappt ta mig fram. Även om jag fick en okej tid så var det sjukt jobbigt och inte alls kul som det brukar vara att springa lopp annars, när jag känner att jag har energi och tar mig fort och lätt framåt.

Ikväll har vi varit på den Thailändska restaurangen Koh Phangan. Det var riktigt bra där. Helt galen inredning. Mycket färgglada smålampor och krimskrams. Och ibland "åskade" det.

Maten var bra. Till förrätt valde jag en scampisoppa som de hade märkt som "Very hot", och det var den, men det är bra att de vågar krydda maten. Den var smakrik och väldigt god. Till huvudrätt valde jag lax, och jag har aldrig ätit en så stor laxfilé. Alla portioner var gigantiska. Jag har aldrig blivit så mätt på restaurang någon gång.

Jag köpte rädisor på torget utanför mig. Jag visste inte att de kunde vara så olika stora...

Av: Emma McLaughlin och Nicola Kraus

Jag brukar tycka att när det är två författare till en bok så är det en varningsklocka. "Ju fler kockar" så att säga. Jag tänker mig att en riktigt bra författare kan komma på en bra historia, och få ner den på papper, på egen hand, utan att vilja ha inblandning av ytterligare en författare.

"Min förlorade oskuld" är en lättläst chick lit som nog passar bäst för tonåringar. Jag tog med den på kryssningen, och då var den alldeles lagom att läsa när jag hade en kort stund över.

Vartannat kapitel i boken utspelar sig i nutid (2005) och vartannat är glimtar från olika år innan dess. Jag gillar det upplägget.

Det är något med språket i boken som gör den lite trög att läsa. Jag tror att det kan bero på översättaren. Det är säkert inte de bästa översättarna som får sitta och översätta chick lit. Ibland i konversationerna så tycker jag inte alls att det känns naturligt. De svarar väldigt konstigt på varandras kommentarer när de pratar. Dessutom avstavas ord med bindestreck på märkliga ställen. Tex snä-lla. Som om det har blivit något fel vid sidbrytningen. Oerhört irriterande i vilket fall som helst.

Det har hänt något med Wilma. Vi fick inte tillbaka henne i samma skick som hon var i när vi lämnade henne till mina föräldrar innan kryssningen.

När vi kom för att hämta henne igår så blev hon glad, men hon blev inte så där överväldigande glad som hon brukar bli. Hon sprang fram till mig och W, men hon försökte inte hoppa upp i famnen. Hon verkar slö. Vanligtvis har hon svansen rakt upp, men nu hängde den nedåt. När man tar i henne så spänner hon sig. Ibland piper hon till, fast ingen är i närheten och nuddar henne.

Vi har gett henne smärtstillande som hon hade kvar av sedan kastreringen och idag har hon varit piggare, men hon är fortfarande inte sig själv.

En annan sak som är annorlunda är att hon har aldrig varit rädd för humlor, hon brukar hugga efter dem om de kommer för nära. Men nu blir hon orolig och vill gömma sig om det kommer en humla...

Nu när vi är hemma igen upptäckte jag att vi hade glömt vår väckarklocka på så att den har gått igång kl 05 varje morgon. Stackars grannar, särskilt med tanke på att det är väldigt lyhört här. Jag undrar hur länge väckarklockan är på innan den stänger av sig själv.

Nu är vi hemma igen från "Vision of Disease" och det känns redan på något sätt som att vi aldrig var där. Det enda som är skönt med att vara hemma igen, som jag märker av just nu, är att Internet går så mycket snabbare. Eller uppkopplingen kanske man säger... What ever...

När vi satt på ett café i Oslo och väntade på att få stiga på båten skulle vår ena kompis som var med på resan ta ett foto på mig och W. Av någon anledning gick det verkligen inte. Det gick inte att få till en bild där båda ser normala ut. Här kommer en bildserie på eländet.

Här gör vi allt vi kan för att inte blunda.