Nu ikväll har vi varit i Märsta och tävlat i agility med Wilma. Vi var där kl 17, och kom nyss hem, så det var en helkväll. Det var Wilmas första tävling som inte bara var en träningstävling hos lokala hundklubben. Det var en inofficiell tävling, vilket betyder att resultatet inte registreras utan man är med för att det är kul. Men i övrigt är det upplagt precis som en officiell.

Wilma tävlade i agility och hopp. I agility var det 18 startande i hennes small-grupp och vi kom på 5 plats. Det är riktigt bra. Hon fick 0 fel på hinder, vilket är riktigt, riktigt bra, men hon var för långsam och fick flera tidsfel. Av de 18 startande var det 12 stycken som inte ens klarade banan och blev diskade, och vissa av dem var hundar som har tävlat mycket mer än Wilma.

I hopp-klassen hamnade Wilma på 8'de plats (av 19 startande). Där fick hon 5 fel i slalom, men en mycket bättre tid. Men det var fler som var bra i den klassen. 

Vi är nöjda.

Wilma och jag har varit ute och lekt idag. Jag och en kompis gick ut och satte oss i en park eftersom det var så fint väder. Det var knappt några andra hundar eller människor där, så jag passade på att öva på att ha Wilma lös.

I början går det bra, men hon blir snabbt modigare och modigare. Hon har inga problem med att gå iväg långt bort så att hon inte längre ser mig. Eller ännu värre, så att jag inte ser henne. Och då blir jag nervös.

Det jag blir mest nervös över är bilar som kör fort. Wilma är inte ett dugg rädd för bilar. Och i hennes storlek syns hon knappt. Dessutom är hon sjukt snabb och kan springa rakt ut i vägen i en väldigt hastighet om hon får för sig det. Men i den här parken fanns det inga bilvägar i närheten, så då är jag istället nervös för stora, lösa hundar. Om en riktigt stor hund får för sig att busa för vilt med Wilma, eller bita henne hårt, kan det gå riktigt illa. Vi har hört att om en stor hund lägger tassen över ryggraden på henne kan den gå av. Det vill jag inte. Därför vill jag ha uppsikt över Wilma hela tiden, så att jag kan ropa in henne om det kommer en annan hund.

Jag och W har försökt "leka indian" med Wilma. Det går ut på att ha henne lös, och när hon inte ser ska man gömma sig. Tanken är att hunden ska bli orolig då och börja leta, och i framtiden akta sig för att inte hela tiden hålla kolla på matte/husse för att de helt plötsligt kan försvinna.

Det här fungerar inte alls med Wilma. För det första kan hon stå och nosa på något hur länge som helst. Det tar en evighet innan hon ens registrerar att vi har gömt oss. Och under den här tiden vill jag ju ha ett gömställe där jag kan se henne, men hon inte kan se mig. När Wilma märker att hon inte ser oss är det inte alls säkert att hon börjar leta, ser hon något mer intressant någon annanstans går hon åt det hållet.

Det har också hänt att när vi har gömt oss och står tålmodigt och väntar, så gömmer sig Wilma för oss. Så att det slutar med att vi får leta efter henne istället. Plan backfired, så att säga.

Vi har garderat oss. Nu har jag bokat en nattbuss till Oslo som gör att vi kommer fram på lördag morgon. Nu kan vulkanen puffa på hur mycket den vill, vi kommer att komma iväg på vår kryssning i alla fall.

The future's in the air
I can feel it everywhere
Blowing with the wind of change

Nu är det en vecka kvar till kryssningen. På lördag nästa vecka går båten från Oslo. Vi har bokat ett flyg från Arlanda på lördag morgon, och jag bekymrar mig mer och mer för askmolnet. Jag trodde att det var lugnt nu, men sen hörde jag att det hade kommit en liten puff till som resulterat i några inställda flygningar. Tänk om det kommer ytterligare en puff precis innan vi ska åka?? Det får inte hända.

Vi kan ta bilen till Oslo. Det är reservplanen. Men eftersom det tar längre tid att åka bil än att flyga så behöver vi i så fall åka iväg med bilen innan vi vet om flyget går eller inte. Om det inte är så att SAS vet i väldigt god tid att flyget inte kommer att gå.

Jag vill verkligen inte ta bilen.

Av: Carolina Gynning och Alex Schulman

Den här boken består av en mailkonversation mellan Gynning och Schulman under ett halvårs tid. December 2006 till juni 2007.

De skriver väldigt bra båda två. Långa och målande mail. Och vissa saker som de pratar om känner jag igen från den tiden. Till exempel att Gynning tar ut och säljer sina bröst, eller att Schulman ska gifta sig med Katrin.

Boken är också ganska dyster emellanåt. Båda, men framförallt Gynning, verkar ha riktigt mörka perioder.

Men annars tycker jag inte att boken var så jätteintressant. Det var fanns, som jag ser det, inga spännande avslöjanden eller hemligheter. Jag funderade länge på hur boken skulle sluta. Och jag tycker faktiskt att Carolinas avslutande mail var väldigt passande. Men jag undrar om de har fortsatt att brevväxla och om de gör det än idag.

Jag har försökt att tänka på min hållning senaste veckan. Vanligtvis sitter jag väldigt böjd på stolen, lutad över skrivbordet. Jag tycker om att ha armbågarna i bordsskivan och jag brukar ha musen långt fram, nästan bredvid skärmen. Jag blir krokig, men det är bekvämt.

Men nu har jag försökt att sluta med det där. Den här veckan har jag suttit helt rak i ryggen så att jag nu har fått träningsvärk.

Det har varit en lugn fredag. Jag funderade på att gå och träna, fast jag inte har tränat på fredagar på hela terminen. Men det visade sig att det var vikarie på det passet som jag hade tänkt gå på så jag struntade i det.

Istället åkte vi hem till mina föräldrar och kollade på film. Pans labyrint. En skum, spansk film. Mamma tyckte att vi hade snöat in lite väl mycket på krigsfilmer på senaste tiden. Men jag hade ingen aning om att filmen skulle utspela sig under krigstid. Jag trodde att det skulle vara mer fantasy än vad det var. Inte för att jag gillar fantasy, så det gjorde inget...