Den här veckan har jag berättat för nästan alla på företaget att jag ska sluta. Det börjar kännas verkligt nu. Jag hade sån otrolig ångest innan jag sa upp mig, och det är så skönt att det är över nu. Alla jag har pratat med tycker att det är tråkigt att jag ska sluta, men de är glada för min skull och tycker att jag gör rätt.

Det här är andra gången som jag säger upp mig från en fast tjänst. Vissa går hela arbetslivet utan att säga upp sig (framför allt föräldrargenerationen) och jag har redan hunnit göra det två gånger. Första gången var jag tvungen, jag stod inte ut på det jobbet. Nu gör jag det för att jag vill utvecklas och prova något nytt.

Ibland slås jag av en känsla att jag kanske ska vara nöjd med det jag har. Det finns så många arbetslösa, och det kanske sticker i ögonen på dem att jag som redan har ett bra jobb bara kastar bort det och börjar på ett annat. Men jag tror egentligen inte att arbetslösa tänker så. Jag har själv varit arbetslös ett tag förut och jag tänkte inte så då. Dessutom så ligger ju min tjänst ute på Platsbanken nu. Man ska väl aldrig nöja sig med det man har, då får man det aldrig bättre.

Det här nya jobbet som jag ska börja på är det första jobbet som jag har fått i konkurrens med andra sökande. Jag har haft ganska många jobb. Två långa, fasta anställningar, och en del korta, tillfälliga jobb. Alla de jobben har jag fått genom tillfälligheter eller kontakter. Jag har inte behövt konkurrera med andra. Därför är det kul att jag, av 120 sökande, fick det här nya jobbet. Jag har inte tänkt så mycket på det, men det känns väldigt bra när jag gör det. Jag trodde inte att det gick att få jobb på det sättet, att skicka in en ansökan på en annons, men det går tydligen.

Det har byggts upp en beachvolleyplan på torget utanför mig. Jag och Wilma var där idag och kollade på en match. Men jag tror att Wilma inte var helt säker på vad det var vi kollade på för stor del av tiden tittade hon bara rakt ut åt sidan.

När Wilma fick sitt krampanfall för några veckor sedan så slogs jag av tanken att vi kanske borde ha en hund till. Och på återbesöket i måndags verkade ju veterinären tycka att det var en bra idé. Det har hittills bara varit lösa tankar, nästan lite på skoj, men idag utvecklades det helt plötsligt till något seriöst. Det känns som att det är dags att fatta ett beslut, ska vi ha två hundar eller inte?

Det finns ett flertal uppenbara nackdelar med att ha två hundar, men jag tänker mig att det kanske finns fördelar också. I stort sett alla aktiva hundägare har mer än en hund, varför har de det?

När vi köpte Wilma hade vi inga planer på att hålla på med hundsport. Jag vet inte vad vi hade tänkt att vi skulle göra med henne. Klappa på och gulla med, antar jag. Men sen upptäckte vi att Wilma tyckte att det var väldigt roligt med agility, efter att ha varit med på en prova-på-kväll. Och nu tycker ju vi att det är väldigt roligt med agility. Och då kanske det är bra att ha två hundar, så att man inte missar en tävling om en är sjuk.

Om vi skulle köpa en till hund känns det som att rätt tillfälle är exakt just nu. Nu har det precis blivit sommar och då är det mest lämpligt att ha valp. Dessutom jobbar jag fortfarande kvar på mitt nuvarande jobb och jobbar hemifrån över sommaren. Det kommer jag inte att göra nästa sommar. Vi har inte heller några storslagna planer för semestern i år, men det kanske vi har inför nästa sommar sedan.

Det enklaste beslutet att fatta är ju att inte köpa ytterligare en hund. Snabbt och enkelt bestämt, inga förändringar krävs och ingen anpassning. Då behöver vi inte tänka mer på det. Men då måste Wilma bli frisk också och leva länge, annars blir jag galen. Det måste hon ju ändå såklart, men tanken på att behöva köpa en ny hund efter Wilma känns mycket jobbigare än tanken på att köpa en ny hund nu och sedan ha två hundar om Wilma blir gammal. Vilket hon måste bli!

Det är inte lätt att planera semestern. Eftersom jag inte ska jobba året ut, utan slutar på mitt nuvarande jobb 13 augusti, så har jag inte lika många semesterdagar som vanligt. Och eftersom jag hade en vecka semester när vi var på kryssningen så är det ännu färre dagar över till sommaren. Och de få dagarna, de ska planeras.

Jag och W har löst pratat om någon form av roadtrip till sommaren. Vi har pratat om Gotland, Öland och Göteborg. Men nu när vi tänkte att vi skulle fundera på det lite mer seriöst stötte vi på en del bekymmer, framförallt när det gäller boendet. Vi hade tänkt att vi skulle bo i stugor. Tält är inget för oss, husvagn har vi inte, men stuga, vandrarhem eller hotell är bra. Men vi har nu insett att både Gotland och Öland är ganska populära semesterresmål i juli. Det var inte lätt att hitta boende som fortfarande var ledig och där man dessutom får ha hund.

Vi hittade faktiskt en ställe på Gotland som har lediga platser och där man får ha husdjur, men när vi räknar ihop priset för stugan med priset för färjan så blev det väldigt mycket pengar. Och eftersom det är lika dyrt på Öland så tänkte vi att vi kanske ska hoppa över Öland och Göteborg och åka direkt hem. Men då blir det ju å andra sidan inte mycket till roadtrip. Och eftersom det ändå blir ganska dyrt så fick vi för oss att vi kanske skulle göra något helt annat istället. Typ åka till Paris.

Men att åka till Paris känns mycket mer omständigt än vad vi från början hade tänkt oss... Eller så blir det bara Gotland i alla fall... Eller en kortis till Öland också...

Nu är det gjort. Det där som gav mig ångest. Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Jag ringde till min chef igår kväll och jag pratade med mina kollegor idag. De tyckte att det var tråkigt, men de var förstående och det kändes skönt.

I augusti börjar jag på ett nytt jobb och det ska bli jättespännande.

Ångest stark känsla av oro el. fruktan, med kroppsliga yttringar som t.ex kallsvett

Jag får väl, så att säga, bita i det sura äpplet. Ta tjuren i hornen.

Idag var Wilma på återbesök hos veterinären. Om jag har uppfattat det hela rätt så finns det fyra scenarion kring hennes sjukdomsbild varav en (den allvarligaste) redan är utesluten.

Sjukdomen kan vara granulomatös, eller så är den det inte. Och om den inte är det är prognosen betydligt bättre. Det värsta skulle vara om sjukdomen är granulomatös och hunden inte svarar på medicinen, då är det i stort sett kört. Det gäller inte Wilma, hon svarar bra och har knappt några biverkningar.

Det andra alternativet är att sjukdomen är granulomatös, men hunden svarar på medicin. Det märker man när man trappar ner på kortisonet. Om sjukdomen är granulomatös kommer symptomen direkt tillbaka. Då måste hunden äta medicin resten av livet och det kan den bara göra om den inte har kraftiga biverkningar (vilket Wilma inte har!). Däremot vet vi inte hur det är med livslängden i ett sådant fall, antagligen blir den kortare.

Tredje möjligheten är att sjukdomen inte är granulomatös. Då slutar hunden med medicinen och lever normalt, men kan få skov. Alltså att syptomen kommer tillbaka och en ny medicinkur behövs. Skov kunde komma 1 gång i månaden till 1 gång i halvåret. Fast jag förstår inte hur det kan komma ett skov en gång i månaden när kortisonbehandlingen håller på i mer än en månad...

Sista möjligheten, och håll tummarna nu, det är att hon blir helt frisk och att det var en engångsgrej. Det finns alltså fortfarande en chans att det är så. Hoppas, hoppas!!

Men även i case 4 kan det ha påverkat livslängden. Wilma kan bli helt frisk och leva normalt, men ändå inte bli lika gammal som hon hade kunnat bli annars. Jag försökte pressa veterinären på förväntad livslängd. Jag frågade om hon trodde att Wilma kunde bli 15 år, men det trodde hon inte. Jag frågade om Wilma kunde bli 10 år, och det var inte omöjligt men gick inte att svara på. Jag frågade om vi borde köpa en till hund och det tyckte veterinären var en bra idé, men jag förstod inte riktigt om det var för att hon tyckte att Wilma skulle ha en kompis.

Vi ska på ytterligare ett återbesök om en månad och först då ska vi börja trappa ner dosen. Då får vi hoppas att inga symptom kommer tillbaka. Veterinären tyckte att vi inte skulle hålla på med någon agility under den här månaden (vilket är högsäsong för agility, tusan också). Vi påpekade att den förra veterinären hade sagt att vi visst kunde köra agility, men då svarade den här att vi kunde det då, men att hon skulle inte göra det om det var hennes hund. Vad svarar man på det? Det är ju bara att låta bli. Lydnad däremot gick bra, så jag ska kolla efter kurser och tävlingar.

Jag kom på det precis nu. Det är ju Sveriges Nationaldag idag. Om det hade varit vardag så hade man varit ledig från jobbet, och då hade man ju inte kunna undgå att märka det. Men nu när det sammanföll med en vanlig helgdag så passerade det nästan obemärkt förbi. Jag var in på Aftonblandets hemsida nyss, och det var därför jag kom på det. De stod där. Men trots att jag har varit ner på stan idag så har jag inte sett minsta lilla tecken på firande. Det är lite skillnade mot det hysteriska firandet som Norrmännen bjöd på under kryssningen för tre veckor sedan.