Vi kom fram till campingen igår och då har vi alla våra olika roller. Pappa och W bygger förtält, mamma pysslar och packar upp i husvagnen, jag går fram och tillbaka med en kanna och hämtar vatten och Wilma skäller på grannarna ”Nu bor vi också här så det är bäst att ni passar er”.

Jag trodde att jag skulle sova ut på den här minisemestern, men jag vaknade tidigare än vad jag gör hemma trots att jag då har väckarklockan ställd. Det har varit en riktigt bastunatt. Typ 30 grader varmt och absolut inget syre. Värre än vad vi har hemma. Det var väldigt svårt att sova. Tidigare år när jag och W har följt med på husvagnssemester har det varit augusti och då har det aldrig blivit riktigt så här jävla tokvarmt på natten.

Vi är ett helt gäng som ska på husvagnssemester över helgen. Just nu sitter vi i bilen på väg till Trosa. Det är jag, W, Wilma, mina föräldrar, Louise (mamma och pappas katt) och Hannah & Miley (råttorna). (En kompis kommer att bo i vår lägenhet medan vi är borta.)

Sedan mamma och pappa köpte husvagnen för några år sedan så har det blivit lite av en tradidtion att jag och W följer med på en långweekend. Det brukar vara riktigt trevligt att bo på camping i husvagnen. När jag var liten brukade min famij också campa, men då tyckte jag aldrig om det på samma sätt. Men å andra sidan så bodde vi alltid i tält då, det är inte alls samma sak.

Wilma är glad att hon är hund, då får man sitta i knät i bilen. Om man är katt måste man åka i bur. Råttorna får åka i själva husvagnen så de är nog också ganska nöjda.

Det finns en bläckfisk som heter Paul som har tippat vinnaren i ett gäng olika matcher i fotbolls VM. Han tippar vinnaren genom att välja av två olika lådor med flaggor på när han ska äta musslor. Och den här jävla bläckfisken har haft rätt varje gång! Jag funderade på hur han kan veta vilka som kommer att vinna. Men det kan han ju inte veta. Hur skulle det gå till? Det är ju omöjligt. Men sen slog det mig att Paul kanske inte gissar, det kanske är han som bestämmer. Läskigt!

Jag tycker att jag har hunnit med mycket idag. Jag har jobbat, åkt en sväng till Gävle, tränat och nu kollar jag på Tysklandsmatchen.

Det finns en bra hund- och kattaffär i Valbo, utanför Gävle. Jag har varit där en gång förut när vi åkte förbi. I eftermiddags bestämde jag och W oss för att åka dit igen. Wilma följde med. Det tar ganska lång tid att köra till Gävle, men det var det värt för vi köpte massor med grejer. Förutom lite godis och tuggpinnar och småsaker så var jag ute efter en väska och en regnjacka. Och det hittade jag också, så det blev en lyckad tur. Wilma blev också nöjd. Särskilt väskan gillade hon. Den hoppade hon in i utan problem och sen ville hon ligga i den.

För någon månad sedan hade jag aldrig hört ordet vuvuzela. Nu tycker jag att jag hör det överallt, hela tiden.

Av: Filip Hammar & Fredrik Wikingsson

"Tårtgeneralen" handlar om Hasse P som nyinflyttad i Köping 1984 får höra att Jan Guillou utser staden till Sveriges tråkigaste. Hasse P bestämmer sig då för att baka världens längsta smörgåstårta för att rädda Köping anseende. Det är en sann historia, och man får även veta vad som händer i Hasse P's liv efter smörgåstårtan.

Eftersom Filip & Fredrik har skrivit boken så var jag rädd för att det skulle vara lite flamsigt och svårt att hänga med i vändningarna. Ungefär som när de pratar uppspelt i munnen på varandra. Men så var det inte alls, boken är bra och roligt skriven. Hasse P är en intensiv man som till sättet påminner mig om Kurt Haijby (se "Ers Majestäts olycklige Kurt").

Jag tycker att skillnaden mellan den här boken och den förra jag läste är skrattretande:

Wilma har varit på ytterligare ett återbesök hos veterinären idag och det ser lovande ut. Veterinären gick igenom hela Wilma för att kolla att signalerna till hjärnan fungerar som de ska. Hon pickade henne på ögonen, petade henne med en penna i nosen och i öronen, vek ihop tassarna för att få henne att snubbla och lade henne ner och hamrade henne på benen. Veterinären reagerade på att Wilma var så tålmodig. När hon till exempel petade Wilma i öronen med pennan skulle Wilma ruska på huvudet, men det märktes på Wilma att hon försökte vara stilla så länge veterinären höll på. Men så fort hon var klar så ruskade Wilma kraftigt på huvudet. När Wilma låg på sidan på bordet och veterinären knackade på henne med hammare så tittade Wilma på oss med en blick som sa "Vet hon verkligen vad hon gör? Ska det vara så här?" Men vi sa till Wilma att hon var duktig och nickade uppmuntrande och Wilma låg helt still och lät veterinären pyssla med sitt.

Nu ska vi halvera kortisondosen och komma tillbaka om ännu en månad. Vi hade hoppats på att få börja med agilityn igen och hade tänkt åka ut idag, men vi måste vänta en vecka med den här nya, lägre, dosen innan det blir agility. Och då ska vi börja lugnt.

En sak som var lite bekymrande är att Wilma har blivit en tjockis. Hon har gått upp 0,5 kilo på en månad och det är mycket på en så liten hund. Nu ska Wilma banta. Vi har köpt weight loss foder åt henne och ska öka på motionen.

Idag är W's första semesterdag och jag har lite panik över hur vi ska hinna med allt. Men till min glädje hittade jag en bortglömd vecka i kalendern. Jag hade fått för mig att när vi kommer hem från Nynäshamn den 18 juli skulle det bara vara en vecka kvar i juli, men det är ju två veckor kvar då. Skönt!

Idag har vi rensat på vinden och kört hela bilen full med grejer till återvinningscentralen. Det fick mig att tänka på något som Alex Schulman skrev förut som jag tyckte var helt klockrent: "Det var första dagen på semestern som jag insåg att första dagen på semestern är först om en vecka".