Wilma hade återbesök idag igen och på väg dit, i bilen, var jag rädd att jag skulle komma lite för sent när jag tittade på klockan. Men vi hann i tid. Wilma hade tid kl 14.40 och vi kom fram 14.38 Skönt, tänkte jag, då behöver vi inte vänta så länge.

Och vi behövde inte vänta särskilt länge heller innan en sköterska kom och visade in oss till undersökningsrummet. Hon frågade lite kort om hur det var med Wilma och sa att hon skulle säga till veterinären.

När klockan var 14.50 bestämde jag mig för att sätta mig ner på den ena pallen och vänta. 14.55 undersökte jag vilka tidningar det fanns att läsa. Den fanns en, den handlade om teknik. I övrig var det infoblad från veterinärer och en bok. Jag fnissade lite åt att det fanns en bok i undersökningsrummet, vem skulle hinna läsa den?

15.05 hade jag läst allt intressant i tidningen. 15.15 ångrade jag att jag inte hade börjat på boken istället. 15.20 känner jag mig helt yr på den obekväma pallen, luften är tung med en svag antydan till desinfektionsmedel, jag låter Wilma skälla fritt för att någon förbipasserande ska veta att vi sitter där. Jag tänker på passagerarna på SJ-tåget som stod stilla i flera timmar, hur länge väntar man innan man får nog?

15.25 öppnar jag fönstret och andas, öppnar dörren ut till korridoren, hittar en stol som jag ställer utanför undersökningsrummet och sätter mig i den istället. En veterinär går förbi och jag säger att jag inte orkar vänta längre nu. "Ursäkta, jag vet inte vem du väntar på?" svarade hon. "På veterinären" sa jag. Hon ska kolla upp det och försvinner, sen ser jag inte mer av henne.

15.35 kommer det äntligen en veterinär och undersöker Wilma.

Wilma är symptomfri och vi kan dra ner på kortisonet till varannan dag. (Svårt att komma ihåg.) Han vi tur kan vi i framtiden prova att sluta med kortison helt. Hon säger att det inte är säkert att Wilma har sjukdomen som de gissade på förut. Det som talar mot att hon har den är att hon verkar så frisk. Om hon hade haft sjukdomen skulle hon först ha blivit bra och sen gradvis sämre. De flesta hundar klarar inte tre månader, berättade veterinären. Det sa de inget om på det första besöket vi hade. Nu är det två månader till nästa återbesök, hon sa att vi skulle hålla tummarna undertiden, det kan vara så att Wilma inte har någon sjukdom och kanske inte blir sämre.

Av: Marie Hermanson

Stillsam och lågmäld bok om en kvinna som tänker tillbaka på en sommar i sin ungdom och allt som hände då. En kort och lättläst historia, med korta kapitel. Perfekt läsa-på-tåget-bok.

Jag gillade boken, men tyckte bättre om den förra boken jag läste av Hermanson; "Mannen under trappan".