Idag har jag varit till veterinären med Wilma på återbesök igen. De har väl egentligen inte konstaterat så mycket mer än att Wilma inte har några symtom och mår bra, men att det inte betyder att hon inte har sjukdomen. Neurologexperten har gissat att Wilma har den här sjukdomen för att hon hade en inflamation i ryggmärgsvätskan och när en liten hund, tik, i hennes ålder har det är det vanligast att det beror på sjukdomen. Det kan också bero på något annat, men det är mindre vanligt. Om hon har sjukdomen så kan hon leva kort eller hon kan leva länge, hon kan få återfall eller hon kanske aldrig får något återfall. Vi ska betrakta Wilma som frisk och behandla henne som om hon är det, men hon ska fortsätta med kortison i minst ett halvår till.

Anledningen till att vi ska fortsätta med kortisonet är för att om hon har sjukdomen är det dumt att sluta med kortisonet redan, och om hon får ett återfall så kan det vara svårare att få kortisonet att hjälpa andra gången. Om hon inte har sjukdomen så skadar det henne inte att ändå fortsätta med kortison eftersom hon knappt har några biverkningar. Hundar blir inte bensköra och annat knas av kortison som människor kan bli.

Jag pratade med min mamma idag och sa att det jobbigaste är att vi fortfarande inte vet någonting om hon kommer att vara frisk, få återfall eller när något kan drabba henne. "Det är samma med en frisk hund" sa mamma, och det har hon ju faktiskt rätt i. Innan Wilma drabbades av det här, när hon var en frisk hund, visste vi ju faktiskt inte när/om hon skulle råka ut för något. Skillanden är bara att då trodde vi att hon skulle vara frisk länge, men nu vet vi att det kanske inte kommer att vara så. Men resultatet kan ju vara detsamma.

Nu tänker vi inte mer på Wilma och sjukdomar!

Jag trodde att jag skulle vara jättetrött i morse och komma sent till jobbet efter att ha kollat på valvakan igår, men jag vaknade direkt när radion startade och gick upp ovanligt tidigt. Kanske för att jag kände igen reportaget och W trodde att jag hade hamnat i ”måndag hela veckan”.

I vilket fall som helst så var jag uppe tidigt och det kändes bra att få komma tidigt till jobbet för jag måste åka iväg en sväng vid kl 14. Då ska Wilma till veterinären och träffa en neurologexpert och förhoppningsvis ska vi trappa ner på kortisonet igen.

Jag gick ut, låste upp cykeln, rullade ut den från cykelstället och kände att den kändes väldigt annorlunda. Punka på bakdäcket! Fan! Det var bara att rulla tillbaka den, låsa och promenera till jobbet. Där försvann min tidiga morgon. Till min glädje visade det sig att det bara tog en kvart för mig att gå till mitt nya jobb. Det är bra att veta om jag skulle behöva gå fler gånger. Vanligtvis kommer jag fram helt iskall efter att ha cyklat (särkilt om händerna) men nu kom jag fram varm. Jag behövde till och med knäppa upp jackan sista biten. Skönt.

Det som var lite otur var att jag har helt nya skor och det kändes som om jag skulle få lite skavsår. När jag skriver ”nya skor” är det lätt att tänka på de nya skorna som jag köpte för typ två veckor sedan, men nej, de här är nyare än så. De köpte jag igår. Jag lägger nog upp en bild på dem en annan dag.

Det finns en cykelverkstad bara ett kvarter ifrån där jag bor. Där har jag lämnat in min cykel vid punktering några gånger förut. Det lite dumma är att de har öppet 08-17, ganska precis de tiderna som jag inte är hemma, särskilt utan cykel när det tar en tid att gå. Men idag när jag ska till veterinären så ska jag hem och hämta Wilma vid 14 så då kan jag passa på att lämna in cykeln samtidigt, och sen när den blir klar kan jag hämta upp den kl 08, innan jobbet. Det kommer att ordna sig verkar det som.