Den här hösten har det snarare varit regel än undantag att jag är borta på helgen så hela veckan har jag längtat efter den här fredagen där jag planerat att efter intensivpasset på Friskis bädda ner mig i soffan och kolla på Idol. Jag kom så långt att jag satt i soffan, men då visade det sig att vår TV-box från Tele 2 inte fungerade! Den boxen är egentligen helt värdelös. Ganska ofta fungerar den inte och man behöver starta om den, eller ta ur och sätta i TV-kortet. Och minst en gång om året går den sönder helt och jag måste ringa till Tele 2 och be dem skicka en ny.

Jag fick smått panik. Jag ville verkligen se Idol nu, live. Och inte i efterhand eftersom jag då hade behövt vänta på att det lades upp på TV4 play OCH det finns risk att man, när man går in där, får se vem som åkte ut. Det hände förra helgen. Istället för att mötas av senaste programmet när man klickade på avsnitt så låg där flera klipp om den utröstade Geir. Det tog ju udden av programmet så att säga.

Men till min glädje så visade det sig att TV4 play visar Idol live också. Och eftersom vi har en dator kopplad till TV'n så blir det precis som att kolla på TV, fast med något sämre bild. Vi behöver alltså ingen TV box som det verkar. Om det inte var för att den ingår i hyran så skulle vi nog fundera på om vi skulle ha kvar den.

Av en slump kom det sig att jag och W gick och såg en föreställning med Marcus Birro och Wayne Hussey (The Sisters of Mercy, The Mission) efter jobbet idag. Birro har skrivit en bok som heter "Att leva och dö som Joe Strummer" och nu bjöd han på en två timmar lång poetisk rockföreställning med texter ur boken och Hussey på gitarr.

Jag visste egentligen inte så mycket om Marcus Birro innan. Det jag vet om honom är vad jag har läst på Alex Schulmans blogg. Men det var faktiskt riktigt bra.

Djur är knasiga. När jag och W var ute med Wilma i söndags gick vi förbi en katt. Katten fick syn på Wilma och burrade upp sig och gick i sidled mot oss. Trodde den att vi skulle gå på den lätta? Vi tittade på katten. ”Men, du är ju inte alls stor. Du går ju på sidan. Du är ju egentligen ganska liten.”

Jag brukar inte följa väderprognoser så jag var inte helt förberedd på att det skulle snöa igår. Jag hade hört lite rykten om snö, men jag hade egentligen inte förväntat mig någon. Det finns så mycket osanna rykten om vädret. Men vid lunchtid såg jag att det som yrde omkring i luften inte längre såg ut som duggregn, utan att det faktiskt var tillräckligt vitt för att kallas för snö. Så de hade rätt ändå, konstaterade jag, alla som påstod att det skulle snöa.

Kl 14 såg det ut såhär utanför mitt fönster. Jäklar, tänkte jag. Det ligger till och med kvar på marken. Nu är det vinter.

Jag levde fortfarande i tron att den där lilla pudersnön snart skulle försvinna, men en knapp timme senare ser jag detta genom fönstret. Nu är marken nästan inte grön längre. Jag kan inte tro att det är sant. Det är verkligen snö ute, på riktigt. Det här är inte klokt.

Ytterligare någon timme senare...

Det värsta av allt är att när jag gick hem igår, otroligt glad att jag i sista stund innan jag gick hemifrån på morgonen bestämde mig för att montera på luvan på jackan, så kändes det så otroligt bekant. Jag fick ingen känsla av "oj, snö, det var länge sedan". Istället kändes det som om det var väldigt nyligen. Som att det är början av årets kalla långa vinter som fortfarande håller på. Det var bara ett kort avbrott på sommar.

Jag har kommit att tänka på en nonsenhistoria som jag kunde utantill när jag var liten, och jag tror att alla jag kände också kunde den. Jag har googlat och hittat flera versioner av samma historia, men själva grundpelarna verkar vara samma. Det enda som inte stämmer överens med hur jag kommer ihåg den är slutet.

Här är historien:

Jag bodde på köttbullegatan nummer fläsk, tre trappor upp på nedre botten. Där låg jag i min bottenlösa säng och läste spännande tågtidtabeller. Då hörde jag ljudlösa steg i trappan, och en man kom in med en bladlös kniv utan skaft. Han stack kniven i hjärtat på mej, men som tur var hade jag hjärtat i halsgropen och överlevde. Jag sprang ner till hamnen, båten tutade och bryggan gick. Efter en lång resa råkade jag ut för skeppsbrott och flöt i land på en rostig spik. Jag kom till en obebodd ö där kannibaler dansade nakna med händerna i byxfickorna. Jag gick fram till en hydda, sparkade upp dörren och hoppade in genom fönstret. Där inne låg fem uppätna mackor på ett bord. Jag åt upp dem och fortsatte sen in i djungeln. Plötsligt stod jag öga mot öga med två lejon. Jag sköt det ena med mitt sista skott, sen lyfte jag bomullstussar tills jag fick ryggskott, och sköt det andra med det. Sen ramlade jag ner i en fallgrop där det fanns en rasande tiger. Nu hände mitt liv på en skör tråd! På den tråden klättrade jag upp, och sen sprang jag ner till stranden och skrek så det eka, och i den ekan rodde jag hem.

Ska det inte vara att "jag spände gomseglet och seglade hem"?

Av: Håkan Nesser

Jag har nog nämnt det förut; jag tycker i regel inte om deckare. När jag började läsa "Människa utan hund" var jag inte säker på om det var en deckare. Jag har tidigare läst "Kim Novak badade aldrig i genesarets sjö" av Nesser och den tyckte jag riktigt bra om. Det var ingen deckare. Och den här boken börjar bra. Det är släktträff och födelsedagsfirande och förutsättningarna finns för att det ska bli en ganska bra bok.

Men sen, på sida 184, dyker det upp det där ordet som gör att jag vet att det här kan sluta illa. "Kriminalinspektör". Knappt 200 sidor in i boken blandas det in en kriminalinspektör, och dessutom kanske den sämsta i sitt slag. Det här är ingen Harry Hole som hela tiden ligger steget före. Det här är en kriminalinspektör som har gett upp innan han knapp har börjat.

Något som jag stör mig på genom hela boken är dialogerna. Det känns inte alls verkligt när karaktärerna pratar med varandra. De svarar väldigt underligt på tilltal och pratar inte på ett sätt som känns normalt. Och jag har nog aldrig varit med om ett sådant överanvändande av ordet "allright" förut. Nu är den här boken från 2006, men inte ens för fyra år sen sa man väl "allright"? Man säger väl ändå "okej"?

Jag måste även kommentera titeln till den här boken, "Människa utan hund". I boken finns det ett bokmanus som en av karaktärerna har skrivit och det manuset heter "Människa utan hund". Sen är det inte mer med det. Det är inte så att det förekommer i boken på något avgörande sätt eller att det tillför någon vikt till handlingen.

Jag får en liten känsla av att jag måste ha missat något med den här boken. Att det skulle finnas någon underliggande mening, att det finns ett djupare pussel som avslöjar en dold historia som är genial. Men den är i så fall lite för väl gömd i den här banala deckarhistorien och jag orkar absolut inte läsa om boken med risk för att det faktiskt inte var mer än såhär.

Jag undrar om Nesser inte lever på gamla meriter när det står på omslaget att boken har sålt i mer än 130 000 exemplar.

AVRÅDER

Jaha, det går väl inte att förneka längre? Nu är det vinter.

Hurra!! Ingen mer studieskuld. Jag lessnade på inbetalningarna och har precis betalat in resten av skulden i en klumpsumma. Skönt att vara av med det där. :)