Av: Margit Rundgren (född von Schwerin)

Jag hade aldrig känt till eller läst den här boken om det inte var för att det är W's morfars mamma som har skrivit den, men jag är glad att jag läste den.

Margits man Curt arbetar åt Belgien på Kongofloden. Margit åker dit från Sverige och är med på resan under två år, 1929-1931, och beskriver i boken vad hon har varit med om.

Boken är välskriven, med många träffsäkra formuleringar och ett härligt 30-tals språk. Bilden av Kongo är fascinerande och så verkligt beskriven så att det ibland nästan känns som att man själv är med på resan. Livet i Kongo är så olikt det i Sverige det bara kan bli och jag tänker flera gånger när jag läser att Margit måste varit väldigt modig som gav sig iväg på den här äventyrsresan.

Boken har också flera inslag som jag idag uppfattar som humoristiska, men som för Margit säkert bara var oskyldiga iaktagelser. Det gäller hennes ogenerade beskrivningar av negrer. Det återkommer flera exempel genom hela boken och bara det gör den läsvärd. Ett citat ur boken, när Margit precis har anlänt till Kongo:

"Utanför halvön Banana, den första bebodda plats, vi se, ankrar båten upp för att taga ombord de ca 300 negrer, som skola följa med till Matadi för att där såväl som i Boma lossa lasten. Som väl var, hade vi redan från Antwerpen haft med några svartingar som besättning, så jag hade i någon mån hunnit vänja mig vid denna ras. Åtminstone vad klädesdräkten beträffar voro dessa jämförelsevis civiliserade, och det var därför inte utan att åsynen av de 300 stinkande svartingarna, i bästa fall höljda i trasor, gjorde ett ganska överväldigande intryck. Vilket skrikande och hojtande!"

REKOMMENDERAR