Av: Scott Smith

Ett gäng ungdomar ger sig iväg till en plats ute i djungeln och blir kvar där och måste förlita sig på det som finns i deras omgivning för att överleva.

Historien är berättad i ett svep, utan kapitelindelning, men med kortare avsnitt utifrån de olika personerna. Jag tycker om att man får följa en person, och sedan läsa samma händelse ur en annan persons synvinkel, eller vad som händer den personen samtidigt.

Boken är spännande, men jag tycker inte att den är nervpirrande och läskig, snarare är det spännande med gruppdynamiken och vad som kan hända med personer under extrem press.

Jag har ingenting emot overkliga eller övernaturliga historier om författaren får till det på rätt sätt, men i Ruinerna tycker jag att det blir för overkligt för att bli trovärdigt och därför får jag nog aldrig den där isande känslan.

>

>

>

>

>

>

>

>

>

>

SPOILER ALERT 

>

>

>

>

>

När jag börjar läsa boken får jag för mig att det är en sån där historia där de kommer att dö en efter en och att den första kommer att dö ganska tidigt för att sätta skräck i de övriga. Men när alla fortfarande lever, en bra bit in i boken, hoppas jag istället att alla ska överleva, det skulle vara oväntat. Men så till sist dör den första, och på ett sådant tråkigt och onödigt sätt att jag bara blir irriterad. Sen går det ganska snabbt utför med resten och jag tänker mig att författaren istället har försökt göra en grej av att de inte dör i den ordningen som man kanske skulle gissa sig till.

Jag tyckte att det var spännande att läsa så länge jag funderade på hur de skulle kunna ta sig ur situationen, jag kunde inte riktigt komma på något bra sätt och undrade verkligen hur det skulle ordna upp sig på slutet. Tydligen kunde inte Smith heller komma på något sätt eftersom han har ihjäl allihop.

Småsaker som stör mig i boken är att när Amy dör bryter hennes pojkvän, Jeff, inte ihop, att de inte överlever mer än ca 2 dygn, vilket är riktigt klent och att växterna kan simulera dofter och prata.

Finns det någon högre makt, något kosmiskt, som inte vill att jag ska träna? På kort tid nu har jag två gånger kommit ombytt och redo till ett fullt pass på Friskis. Den här gången skulle jag på ett obokningsbart pass och jag kollade jag innan jag gick hemifrån hur många platser det fanns kvar. Då fanns det 96 stycken. På den korta tid det tog för mig att byta om och komma fram, typ 10 minuter, hann alla platserna försvinna. Det var bara att vända hemåt igen. Och det värsta är att när det gäller träning är det inte ens tanken som räknas.