Nu kan jag nästan gå normalt. Det är inte lika svullet och det gör inte lika ont, men det har blivit blått.

Imorse när jag gick till jobbet tyckte jag att det var lite, lite ljusare än vanligt. Det kändes bra. Men när jag tänker på att vi har två, kanske 2,5, månader av snö kvar framför oss känns det inte lika bra. När snön kommer redan i november hinner man ju lessna på den långt innan det är rimligt att den försvinner. Det blir perfekt med en Gran Canaria resa snart.

Foten är bättre idag. Den gör fortfarande ont och den är fortfarande svullen, men den gör inte lika ont, är inte lika svullen och det är lättare att gå idag.

Jag har velat fram och tillbaka hela dagen om jag ska åka och rida eller inte. Till sist bestämde jag mig för att inte göra det. Egentligen hade jag nog kunnat rida, det kändes som att det skulle fungera. Men jag hade ingen lust att halta omkring inne i boxen hos en häst. Jag var också rädd att jag skulle råka vicka till foten på ett olämpligt sätt och att det skulle börja göra ännu ondare. Plötsligt kändes det viktigare att kunna jobba imorgon än att rida idag.

Agility är en farlig sport har det visat sig. Idag hade Wilma årets första träningstävling och jag och W var på plats, trötta och bakfulla från gårdagens utekväll, redo för tävling. Det var jag som sprang med Wilma och trots långt vinteruppehåll var hon riktigt duktig.

Man springer banan två gånger när vi tävlingstränar och på andra försöket försöker jag driva på Wilma så mycket det går och vi springer jättasnabbt båda två. Och, precis vid sista hindret, trampar jag snett. Om det inte hade gjort ont så hade jag fortsatt springa, det händer ganska ofta att jag trampar sentt utan problem, men nu i iskallt ridhus relativt oppvärmd knakar det till i foten och jag kan inte stödja på den utan ramlar ihop och kan först inte resa mig igen.

Efter en kort stunds återhämtning kan jag linka av banan och åker sedan hem med massor av tips från de som varit där. Linda foten, håll den högt, ha den varm, ha den kall, vila. Alla är så snälla i vår hundförening.

Nu är jag hemma och jag kan halta fram, det gör inte särskilt ont, foten är inte blå, men den är svullen. Jag hoppas att det går över innan ridningen imorgon.

FILMTIPS

Genre: Drama

Från: 2006

Längd: 143 min

Kända skådisar: Brad Pitt, Cate Blanchett

Handling: En glödhet buss full med dåsiga amerikanska turister åker genom en öken i Marocko. Som en blixt från klar himmel träffas passageraren Susan (Cate Blanchett) av ett gevärsskott som även utgör startskottet för tre vidunderliga berättelser som elegant vävs samman i en smärtsamt vacker fabel. (Källa: www.cdon.com)

Babel nominerades till sju Oscar och är den sista i Iñárritus ”death triologi” som även innefattar Älskade hundar och 21 gram.

Det är mycket att göra på jobbet nu och jag gillar det. Det är roligt med fullt-upp-perioder, men jag skulle ju inte orka ha de så jämt. Jag har stannat över 1-2 timmar varje dag den här veckan. Idag på grund av att det var föreläsning, buffé, öl och 60-års firande, så det var inte alls särskilt jobbigt.

Nu har jag sett Ruinerna som film också. När jag läste boken tänkte jag att den skulle göra sig väldigt bra som film. Det är inte så jättemycket svårgestaltade tankar och känslor och det är ett väldigt tydligt händelseförlopp. Jag upplevde hela boken nästan som ett manus. Jag tänkte till och med när jag läste boken att det här skulle vara bättre att se på film så att jag förstår hur det ser ut, och jag tänkte att det här nog skulle vara första gången som jag skulle tycka att en film var bättre än boken.

Men, vad händer? Redan från början i filmen småretar jag mig på att smådetaljer är ändrade. Struntsaker som det känns onödigt att ändra på. Vissa ändringar känns rimliga för att passa filmen bättre. Men sen är det mycket som är ändrat. Det gör inte filmen sämre, men det gör den annorlunda än boken och jag hade hoppats på att få se boken som film.

Det är lite som Slumdog Millionaire. Där är det i boken vissa händelser som gör att han klarar frågorna i tävlingen och i filmen är det andra. Och anledningen till att han ställer upp i tävlingen är helt olika. Om man tycker att den filmen är bra och man gillar de där småhistorierna ur hans liv, då kan man läsa boken sen och få veta helt andra saker, helt i samma anda.

Av: Scott Smith

Ett gäng ungdomar ger sig iväg till en plats ute i djungeln och blir kvar där och måste förlita sig på det som finns i deras omgivning för att överleva.

Historien är berättad i ett svep, utan kapitelindelning, men med kortare avsnitt utifrån de olika personerna. Jag tycker om att man får följa en person, och sedan läsa samma händelse ur en annan persons synvinkel, eller vad som händer den personen samtidigt.

Boken är spännande, men jag tycker inte att den är nervpirrande och läskig, snarare är det spännande med gruppdynamiken och vad som kan hända med personer under extrem press.

Jag har ingenting emot overkliga eller övernaturliga historier om författaren får till det på rätt sätt, men i Ruinerna tycker jag att det blir för overkligt för att bli trovärdigt och därför får jag nog aldrig den där isande känslan.

>

>

>

>

>

>

>

>

>

>

SPOILER ALERT 

>

>

>

>

>

När jag börjar läsa boken får jag för mig att det är en sån där historia där de kommer att dö en efter en och att den första kommer att dö ganska tidigt för att sätta skräck i de övriga. Men när alla fortfarande lever, en bra bit in i boken, hoppas jag istället att alla ska överleva, det skulle vara oväntat. Men så till sist dör den första, och på ett sådant tråkigt och onödigt sätt att jag bara blir irriterad. Sen går det ganska snabbt utför med resten och jag tänker mig att författaren istället har försökt göra en grej av att de inte dör i den ordningen som man kanske skulle gissa sig till.

Jag tyckte att det var spännande att läsa så länge jag funderade på hur de skulle kunna ta sig ur situationen, jag kunde inte riktigt komma på något bra sätt och undrade verkligen hur det skulle ordna upp sig på slutet. Tydligen kunde inte Smith heller komma på något sätt eftersom han har ihjäl allihop.

Småsaker som stör mig i boken är att när Amy dör bryter hennes pojkvän, Jeff, inte ihop, att de inte överlever mer än ca 2 dygn, vilket är riktigt klent och att växterna kan simulera dofter och prata.