Nu har synthklubben dMz dragit igång igen för säsongen, vilket är roligt, men ikväll var jag bara där en kortis. Jag var där med en kompis som skulle upp riktigt tidigt imorgon och jobba, så när hon gick hem så passade jag på att gå jag också. Jag gick hem tidigt för att W och jag ska spela in ytterligare en låt imorgon och då är det bra att inte vara trött och bakis. Efter det bjuder brorsan på examensfest och där har han utlovat ordentligt supande och tyckte att vi skulle hålla igen på fredagen. Och det tycker jag att jag har gjort nu när jag sitter här med min resorb.

På vägen hem från jobbet idag fick jag syn på en riktigt intressant löpsedel. Det var Expressen som stoltserade med den spännande nyheten "Mest och minst populära hundarna i Uppsala". När jag kom hem gick jag genast in på Expressens hemsida för att läsa om de här hundarna, men ingenstans gick det att hitta nyheten, inte ens under kategorin Husdjur. Jag antar att enda sättet att stilla nyfikenheten är att köpa tidningen, men riktigt så långt sträcker sig inte intresset. Jag väljer att ägna mig åt egna spekulationer istället.

Det är väl bara önsketänkande att Wilma skulle vara den mest populära hunden i Uppsala. Jag antar att det handlar om en hel ras och inte specifika hundar. Och de populäraste hundarna är nog helt enkelt den rasen som flest ägare har registrerat, alltså den hundras som det finns flest hundar av i Uppsala. Det borde ju egentligen vara Blandras när jag tänker efter, eftersom blandraser alltid buntas ihop till en och det aldrig finns något intresse av vad som har blandats. Men samtidigt så räknas blandraser sällan, så de mest populära hundarna är antagligen den rensariga sort det finns flest av. Ganska enkelt att ta reda på.

Men hur avgör man vilka som är de minst populära hundarna? Är det den ras som det finns färst hundar av i Uppsala? Det måste ju finnas flera raser som det inte finns en enda hund av i Uppsala, hur väljer man då vilken som är minst populär av dem? Och tänk om det finns en ras som inte så många känner till, men hos de få som gör det så är den jättepopulär. Jag undrar verkligen hur den här undersökningen har gått till. Synd att det inte gick att hitta på hemsidan. (Om det finns någon som mot förmodan hittar artikeln så får ni jättegärna länka till den i en kommentar.)

Det finns inget som gör mig så uppgiven som att byta om för ett träningspass, mentalt peppa mig för att ta mig upp ur soffa, gå till Friskis och sedan väl där upptäcka att det redan är fullt på  passet. Det händer ibland, vanligast i januari, och då havererar hela veckoplaneringen. Ska man gå hem, när ska man träna nästa gång, ska man träna något annat, och i så fall vad?? Idag bestämde jag mig för att gå in på gymmet istället, men det blev till sist inte så heller. När jag hade kommit in på Friskis och det visade sig att det inte fanns ett enda ledigt skåp varken i lilla eller stor omklädningsrummet, och det var folk i vägen överallt, då vände jag på klacken och gick hem. Det behövs ingen särskild stor motgång för att jag ska tappa motivationen när det gäller träning. Och det värsta är att det inte är tanken som räknas när man har bestämt sig för att träna och sedan inte gör det.

Av: Joyce Carol Oates

Det här är den första boken som jag har läst av Joyce Carol Oates efter att ha hört mycket gott om henne, och jag kan väl inte annat än att stämma in i alla hyllningar. Trots bokens 860 sidor känner jag redan under första sidorna att jag inte vill att den här ska ta slut. Språket, känslan, stilen, jag gillar alltihop.

Blonde handlar om Marilyn Monroes liv och även om föfattaren i förordet skriver att boken enbart ska läsas som en uppdiktad roman så innehåller den en hel del kända fakta om Monroe. Det lilla jag visste om henne förekom i boken.

Jag blev mycket fascinerad av Marilyn Monroe och har bestämt mig för att se de filmer som det skrivs om i boken. Det slog mig nämligen att jag inte har sett en enda film med henne. Jag har redan börjat med att se Don't bother to knock och jag gillade den, kanske för att man i boken (påhittat) får läsa om hennes arbete med rollen.

REKOMMENDERAR

(Det här är inget filmtips, utan en bokrecension. Det är boken jag rekomenderar...)

Jag har tittat på The Voice Sverige. Inte för att jag tycker att det hittills har varit särskilt intressant, utan för att jag försöker lista ut vad det går ut på. Jag har kommit fram till att det är fyra coacher (Petter, Carola, Ola Salo och Magnus Uggla) som ska skaffa sig lag om 12 sångare vardera.Vad som händer sen är än så länge ganska oklart, men det kommer antagligen att vara en ensam sångare kvar på slutet. Vad den coach som har coachat den sångaren vinner har jag ingen aning om.

I början av programmet säger Carina Berg att den här tävlingen bara handlar om den perfekta rösten, därför ser inte coacherna den som sjunger. Efter vad jag har sett tycker jag inte att det stämmer. Det handlar även om vilken typ av låt sångaren väljer att sjunga, och vad coachen redan har i sitt lag, är ute efter och tycker att den kan bidra med. 

Det här med att coacherna inte ser sångaren tycker jag inte har så mycket med saken att göra. Visst, de får ett annat intryck då, men ingen har hittills varit så ful att de ändå inte skulle passera. I Idol var det många dåligare sångare som trodde att de blev bortvalda på grund av sitt utseende. Sånna personer finns inte med i The Voice Sverige efter som alla sångare redan har gått igenom en första urvalsprocess. Snarare är det så att vissa gånger när ingen coach har tryckt på knappen och sedan får se sångaren så ångrar de sig för att sångaren såg cool ut, och artistbranschen handlar inte bara om röst.

Ganska ofta gillar Petter och Uggla samma sångare, och då får sångaren själv välja vilket lag den vill ingå i. I stort sett alltid blir Petter vald då. Det har hänt så många gånger att jag börjar tycka synd om Uggla. Över lag börjar det nu efter fyra avsnitt kännas som mer konkurrens mellan coacherna. De har lite olika taktik för att vinna över sångarna till sina lag. Medan Ola är väldigt bra på att charma och prata varmt om sitt lag så är Petter bättre på att prata ner de andra.

När jag tittade på uttagningarna till Idol så gillade jag verkligen de avsnitten och kunde ibland längta efter att se nästa. Så känner jag inte alls för det jag har sett av The Voice Sverige hittills. Varje avsnitt känns så oerhört långt, och det är inget tempo. Jag gillar inte partierna där flera coacher har tryckt att de gillar samma sångare och sedan ska sälja in sig själva. 

Det häftigaste i hela programmet är Ola Salos frisyr. Jag försökte själv fixa den idag, men lyckades inte riktigt...

Fredag den 13'de har slagit klorna i W och fått honom att ha sönder en julgranskula. Vi har hela granen full med massor av helt okej snygga kulor. Och så har (hade) vi en ovanligt snygg julgranskula som hängde i taklampan bredvid. Mattsvart, snyggt mönstrat med blanka svarta pärlor. När jag hörde klirret hoppades jag att det skulle gälla en kula från granen, men såklart inte.  Av alla våra ca 50 julgranskulor var det ju självklart den snygga som gick sönder. Jag får ge mig ut på jakt efter en minst lika snygg, men det känns inte riktigt som säsong för att shoppa julgranskulor. Egentligen borde vi packa ner hela granen nu när det är Tjugondag Knut, men vad blir det då kvar?

Jag skrev för ett tag sen att jag hade några texter som blev publicerade i en antologi i höstas. Nu i helgen var det en recension av den antologin i lokaltidningen. Och roligt för mig var att jag, till skillnad från de flesta av de andra 63 bidragarna, blev både omnämnd och fick vara med på bild.

Det var en granne som först gjorde mig uppmärksam på den där recensionen. Kul att antologin recenseras tyckte jag, men frågade hur han kunde veta att jag var med där. När han svarade att det till och med hade varit en liten bild på mig blev jag genast nervös. Vad var det för bild? Jag tycker att jag har en tendens att på bilder där jag har bestämt mig för att le så ler jag ganska muppigt. Jag önskade att jag lyckades träna bort det. Jag brukar vela mellan att le med stängd eller öppen mun och landa i något halvdant osäkert mittemellan. 

Nu var faktiskt den där lilla bilden som de hade valt helt okej. Jag har funderat på vad de har fått bilden ifrån och kommit fram till att det måste vara när de var hemma hos mig i somras när de fotade mig en massa inför att jag fyllde år. Note to self - gamla bilder kan dyka upp när man minst anar det. Börja redan nu med att öva på att le med pondus.   

Vad var det nu för dag det var idag?? Var det mitt i mitten av kallaste vintern? Eller var det någon gång på vårkanten?