Av: Marianne Fredriksson

Det här är ju en väldigt aktuell bok, eftersom filmen som baseras på den precis har kommit ut på bio. Men innan dess så var det en bok som jag inte hade hört talas om under de drygt 25 år som den har funnits i handeln.

Boken handlar inte om någon speciell händelse utan man får följa Simon under flera år i hans liv där det händer många olika saker. Ekarna tycker jag egentligen inte har särskilt stor roll i historien. För egen del hade boken lika väl kunnat heta Simon och Isak, men Simon och ekarna är ju en väldigt snygg boktitel.

Jag har svårt att sätta fingret på vad jag tycker om den här boken. Emellanåt tycker jag att språket är vackert och att det är en fröjd att läsa, emellanåt bara att det är för komplicerat och rörigt. Emellanåt tycker jag att historien är lugn och gripande och emellanåt att det bara är långtråkigt.

Nu när jag har läst ut boken känner jag bara att det är skönt att den är slut, jag tror inte att den kommer att lämna något bestående intryck.

Trots att det finns så mycket som retar mig med The Voice Sverige så fortsätter jag att titta. Fråga mig inte varför. Jag är sån bara.

Om man titta på programmet på fredagskvällen under bästa sändningstid så är det 1.30 långt. Det gör aldrig jag. Vi betalar för Tv4 play och då slipper man all reklam. Plötsligt är programmet bara 1.06 långt. Tittar man på fredagskvällen så får man alltså också se 24 minuter reklam.

Nu när jag tittade sist så roade jag mig dessutom med att ta tid på allt som man har sett förut, alltså intro, tillbakablickar från tidigare program, det här kommer efter reklamen osv. Sammanlagt blev det 7 minuter, vilket inte alls var så mycket som jag tycker att det känns som när jag tittar på ett avsnitt. Det betyder att aktiv titt-tid i ett avsnitt är 59 minuter och det betyder också att om man väljer att titta under fredagskvällen så är det bara två tredjedelar som faktiskt är något att se. Och inte ens det är något att se egentligen. Av den tid som återstår är det inte mycket som är själva duellerna, alltså när de faktiskt sjunger.

En annan sak som jag tycker är märklig är att fast man får se så mycket mer av varje sångare än vad man fick i Idol så tycker jag att alla känns helt anonyma, medan jag i Idol kunda skaffa mig favoriter nästan direkt.

Efter att ha varit på styrelsemöte i förrgår och på middag med jobbet hela kvällen igår så var det ganska skönt att bara vara hemma efter jobbet idag. Jag har inte ens varit och tränat. Istället har jag tittat på två avsnitt av Äkta människor. Det började W titta på redan förra veckan, men det var först när flera på jobbet började prata om hur spännande det är som jag ville titta också. Nu har jag ägnat kvällen åt att titta ikapp så att jag och W kan se resten av avsnitten tillsammans. Än så länge helt okej serie för att vara svensk.