På lördag är det dags för rallylydnadstävling efter en hel vinters uppehåll, och med tanke på hur det gick under hela höstsäsongen så känner jag mig faktiskt ganska nervös. Vi var iväg i tisdags och övade på en bana och första varvet betedde hon sig precis som hon gjorde under hösttävlingarna; slött och ointresserat, nosade sig runt och gjorde övningarna slarvigt. Sen övade vi lite vid sidan av banan, framförallt övade vi på att gå fot och att ha ögonkontakt. Wilma brukar slarva med fotgåendet, hon går bara bredvid mig, tittar sig omkring och stannar och nosar om hon känner för det. Men nu gav jag henne godis direkt när hon tog ögonkontakt och ganska snabbt hade jag en intresserad hund bredvid mig som hade ögonkontakt hela tiden. Då gick vi banan igen, och då gjorde hon en bra runda.

Nu har vi övat lite hemma också, men det är lite frustrerande att öva med henne när hon gör allting perfekt när man övar, men ändå kan slarva till det rejält på tävling. Men hon gick åtminstone en väldigt fin fot här hemma. Vaket och intresserat, med ögonkontakt, viftade till och med lite på svansen. Jag håller tummarna för att hon ska vara på lika bra humör på lördag, men dåligt väder, kyla, timmar av väntan och inget godis på banan kan snabbt göra att hon tappar humöret igen...

Av: Henrik Fexeus

Jag hade förväntat mig att bli nästa Derren Brown efter att ha läst den här boken, kunna berätta vad någon har för bankomatkortskod bara genom att titta dem i ögonen och alltid vinna i sten/sax/påse. Men istället handlade den här boken nästan uteslutande om kroppsspråk, ett ämne som jag redan är ganska påläst i. Visst innehöll boken en hel del intressanta saker och jag önskar såklart att jag kunde alla metoderna utantill, men det var inte riktigt vad jag var ute efter när jag började läsa boken. Den handlade mer om att påverka andra människor, och det tycker jag redan att jag är ganska bra på. Ibland tycker jag till och med att jag är för bra på att anpassa mig.

Ungefär mitt i boken uppmanar Fexeus till en paus, där man övar på de metoder som man läst om dittills, innan man läser vidare. Efter den pausen var det svårt för mig att ta upp boken igen. Det fanns hela tiden någon annan bok som jag hellre ville läsa. Men nu har jag alltså läst ut den, mest för att kunna ställa tillbaka den i bokhyllan.

Nu låter det som att jag inte alls tyckte om den här boken, men det stämmer inte riktigt. Jag tycker att den var intressant, kul och lättsamt skriven och jag tror absolut på metoderna. Men att ta det till mig just genom en bok ser jag inte som en nödvändighet, jag hade gärna (kanske ännu hellre) fått innehållet i boken serverat genom ett föredrag eller en film. Det hade nog dessutom varit givande att få se exempel på kroppsspråk och spegling, även om Fexeus i boken beskriver det så gott han kan.

Nu är våren här på allvar och hundaktiviteter börjar dra igång för oss. Vi ska inte tävla särskilt mycket den här våren, men just den här veckan blir det en del hundsport.

Måndag: Möte med hundföreningen för att planera hundkurser

Tisdag: Rallylydnadsträning

Onsdag: Löpning om vändret tillåter, annars Friskis

Torsdag: Författarträff på litterär workshop

Fredag: Träning och sen synthklubb

Lördag: Tävling i rallylydnad

Söndag: Tävling i agility, ridning på kvällen

Det börjar likna mina veckor som jag hade hela förra året. Tur att veckan efter avslutas med 4 dagars ledighet.

Av: Linnea Willén

Jag kan inte sluta läsa. Jag vill inte sluta läsa. Jag läser den här boken ”i ett svep”. Det är en tunn bok, bara lite drygt 100 sidor, men ändå med mycket innehåll. Det är en sann historia om sexuellt utnyttjade Linnea som åker till Japan med sin kompis för att fly verkligheten och jobba som värdinnor på nattklubbar. Man skulle kunna tycka att det är en tung historia, men jag tycker på något märkligt vis att den är uppfriskande. Tänk att bara sticka iväg sådär, lämna allt bakom sig, inte bry sig, sluta försöka anpassa sig, reagera.

Linnea skriver väldigt bra. Hon skriver att hon skriver boken för att hon lovat sin kompis att berätta deras historia. Sådana böcker brukar inte sällan sluta i en litterär katastrof. Bara för att man har en historia att berätta så betyder det inte att man klarar av att berätta den. Men Linnea har språket på sin sida. Det bara flyter på när jag läser. Jag sugs in i historien. Tiden innan Japan, Japan och tiden efter Japan.

Jag imponeras av Linneas sätt att verkligen kunna sätta ord på situationer i relationer. Och på något obehagligt sätt tycker jag många gånger att jag kan känna igen mig. Jag förstår precis vad hon menar, precis så är det.

REKOMMENDERAR

Till min glädje upptäckte jag fyra harar ute på gården när jag tittade ut genom köksfönstret i morse. Till min förtvivlan upptäckte jag även snö. Till allas lättnad kan jag meddela att snön är försvunnan nu, men tyvärr hararna också. Jag var tvungen att filma dem medan jag hade chansen. Om någon tycker att det plingar till medan man kollar på filmen så behöver man inte springa och kolla sin egen micro, det var min som blev klar under harbesöket.

Av: Leila Meacham

En släkthistoria som sträcker sig över nästan 100 år.

Mary Toliver DuMont bestämmer sig för att inte låta sin brorsons dotter Rachel ärva bomullsplantagen Somerset som funnits i släkten i generationer, utan säljer istället marken i hemlighet och skriver om sitt testamente kort innan hon dör. Marys motiv är att rädda Rachel från den förbannelse som drabbat Mary och alla tidigare ägare till plantagen.

I tillbakablickar och ur olika perspektiv får man följa familjerna Toliver, Warwick och DuMont, och det är en resa som kantas av olycklig kärlek, missförstånd, hemligheter, olyckor, vänskap och pliktkänslan till sin födslorätt.

Jag tyckte om att läsa Rosornas arv. Jag tycker att den var härligt skriven i ett lugnt tempo. En perfekt krypa-upp-i-soffan-med-en-kopp-te-bok.

Förra veckan var en kort jobbvecka, eftersom jag var ledig på fredagen och lite på torsdagen, men den lyckades ändå kännas lång. Den här jobbveckan har också varit kort, men nu var det måndagen som var ledigt istället. Och den här veckan kändes mycket kortare. Jag undrar om det helt enkelt är så att jobbveckor med lediga måndagar upplevs som kortare än jobbveckor med lediga fredagar, eller om det bara var en tillfällighet.

Jag har bestämt mig för att ta upp det här med löpning igen. Jag fick nog förut när jag höll på och tyckte att jag inte hann med någon annan typ av träning. Och dessutom ville jag hela tiden bli snabbare och få bättre tider och till sist var det inte roligt längre, utan bara jobbigt. Då bestämde jag mig för att ta en paus, och nu när jag tänker tillbaka så upptäcker jag till min fasa att det var 3 år sedan! Jag hade lite småplaner på att börja springa igen redan förra våren, men så stukade jag foten och hade knas med den i över ett halvår. Och sen var löpsäsongen över och det blev höst/vinteruppehåll.

Nu har jag varit ute på en joggrunda och det känndes bra, men ovant. Jag är lite rädd för att jag ska överanstränga benen eftersom jag springer på asfalt, men annars bara tränar på Friskis på deras mjuka golv eller rider. Jag sprang en kort runda idag och ska nog ta den några gånger till innan jag utökar. Jag sprang också ganska långsamt, i ett tempo som jag tyckte var behagligt, och kom hem utan att vara helt sönderkörd. Jag ska fortsätta så tänkte jag, inte pressa mig att springa snabbare bara för att jag känner att jag har mer att ge.

För att verkligen komma igång med träningen så ska jag springa två lopp i år. Blodomloppet och Tjejmilen. Tjejmilen följer syrran med till (eller snarare är det jag som följer med henne) och till Blodomloppet försöker jag engagera mitt jobb. Jag känner mig taggad inför löpningen nu. Hoppas att jag hinner komma i form till Blodomloppet som är om 1,5 månad.