Förra måndagen avslutade jag den rallylydnadskurs som jag har haft 6 måndagar på rad. Alla deltagarna verkade väldigt nöjda med kursen och det känns alltid lite skönt att avsluta en kurs efter att ha varit uppbokad varje måndag 6 veckor i rad, och lite tråkigt att det är över för det är alltid kul under kursen. Vid första tillfället stod jag i T-shirt, och vid sista tillfället hade jag massor av tröjor, jacka och vantar. Och trots att vi sista gången började en halvtimme tidigare än första gången så var det skymning redan när kurstillfället startade och kolsvart när timmen var över. 6 veckor gör en enorm skillnad på hösten. Jag är väldigt glad att kursen hann ta slut förra veckan för i dag har det ösregnat hela kvällen och det hade inte varit roligt.

Av: Harper Lee

To kill a mockingbird är en klassiker som blev väldigt populär direkt när den kom 1960. Jag trodde att jag skulle tycka bättre om den här boken än vad jag gjorde, men jag vet egentligen inte varför för jag hade knappt hört talas om den.

Historien berättas ur unga Scouts perspektiv, en 8-årig flicka. Scout umgås med sin några år äldre bror (Jem) och deras kompis Dill som kommer till Maycomb över somrarna, hon drar sig inte för att ta till nävarna och ge sig in i ett slagsmål om hon tycker att det behövs och hon har inga planer på att uppfostras till en lady.

Scout, Jem och Dill ägnar stor del av sin tid till att försöka få syn på grannen Boo Radley, som de både är livrädda för och nyfikna på, som aldrig lämnar sitt hus.

Scouts och Jems pappa Atticus är advokat och jobbar med ett fall där en svart man är anklagad för att ha våldtagit en vit kvinna. Ett fall som engagerar hela Maycomb.

Boken tar upp ämnen som medmänsklighet, fördomar, klasstillhörighet, raser, könsroller och orättvisor.

Jag valde att läsa boken på engelska och jag tror att det var bra för det gjorde mycket för känslan att läsa den amerikanska söderns slang och uttryck på originalspråk.

Vi avslutade agilitysäsongen med precis lika få pinnar som vi påbörjade den. Men det kändes bra att avsluta med ett lopp där hon inte blev diskad. I agilityklassen blev det fort och fel, men i hoppklassen gick hon i mål med "endast" 10 fel (och kanske något tidsfel, vi stannade inte kvar och tog reda på det).

Det var skönt att det inte var lika regnigt och lerigt idag som det var sist, men det var vansinnigt kallt.

Wilma satt med dubbla tröjor, innanför W's tjocka vinterjacka, men satt ändå och huttrade innan solen kom fram.

Jag tror att det är första gången som vi varit på en tävling där det är frost på marken.

Men sen kom äntigen solen och tinade upp marken och då blev det faktiskt ganska skönt.

Dagens agilitybana:

Hundföreningen bjöd på middag på East City ikväll som tack till alla som var funktionärer under agilitytävlingsveckan i somras. Kul att träffa alla utanför klubben. Trevligt var det. Nu blir det tidig kväll för att gå upp tidigare än under arbetsveckan imorgon och åka iväg på säsongens för oss sista tävling. Jag hoppas att vi inte fryser ihjäl eller att min förkylning bryter ut på allvar efter imorgon. Årets sista chans för Wilma att ta en pinna.

Wilma har ett hundspel som består av en platta som hon ska snurra för att få tag på godis som ligger under. Det där tycker hon är väldigt lätt och väldigt roligt. Lättförtjänt godis. Egentligen är det kanske tänkt att hunden ska snurra på plattan med tassen, men Wilma har kommit på att det är smartare att använda nosen i själva hålet för då kan hon direkt lukta på innehållet under. Hon sätter nosen i hålet och snurrar tills hon hittar godiset. Det där kan hon göra hur många gånger som helst. Om jag inte lessnade så skulle hon inte heller göra det. Och nu har hon lekt med det där spelat så att hon har fått skavsår på näsan. Stackars vovve. Nu är det färdiglekt. Nu åker spelet i soporna!

Det är väldigt vanligt att händelser och personer ur böcker plockas bort vid filmatiseringen. Fullt förståeligt. Det går att få plats med så mycket mer i en bok så det skulle bli orimligt långa filmer om allt ska vara med. Då får det bli TV-serier istället, vilket True Blood och Game of Thrones är bra exempel på. Där motsvarar första säsongen i respektive TV-serie första boken i bokserien och innehållet följer handlingen i boken nästan till punkt och pricka.

Det finns ju också filmer där det har lagts till saker i handlingen eller där slutet är helt annorlunda, antagligen för att hotta upp manus lite. Det har jag lite svårt för.

Det konstigaste av allt är när händelserna i filmen bara är annorlunda, utan till synes anledning. Så tyckte jag att det var när jag kollade på Snabba Cash. Filmen var precis som boken, men ändå inte alls.

Jag tycker att filmen, med snabba korta klipp, fångade känslan i boken med sitt speciella korthuggna språk. Och karaktärerna känns som hämtade direkt ur boken. Men alla småskillnaderna tycker jag är märkliga.

I boken har Jet-set Carl en framträdande roll och är med ganska mycket. I filmen är han knappt med alls och verkar inte alls lika framgångsrik utan endast "sin fars son".

I boken tjänar JW sina pengar på att sälja kokain, och använder mycket kokain själv. I filmen säljer han inget kokain alls.

I boken gör Mrado allt han kan för att få ha mer vårdnad för sin dotter, Lovisa. I filmen vill han inte ens ha vårdnaden.

I boken är Lovisas mamma Annika en vanlig, ordningsam kvinna. I filmen är hon en pundare som ska bo på hem.

I boken är JW jätteförtjust i Sophie och vill vara med henne. I filmen är det Sophie som vill vara med JW.

I boken är det lite otydligt om JW och Sophie är ett par. I filmen är de det.

I boken känns metoderna för pengatvätt rimliga. I filmen känns metoden tveksam.

I boken öppnar JW konto på en bank i Storbritannien. I filmen köper han en svensk konkurshotad bank.

I boken vänder Sophie JW ryggen och hans föräldrar besöker honom i fängelset. I filmen besöker Sophie honom.

Och värst av allt. I boken klaras fallet med JWs försvunna syster upp, medan i filmen så handlar det knappt om det alls.

Ja, jag stannar där. Det finns mer, men ni fattar poängen.

Hehe, nu är det inte bara Wilma som kommer hem med rosetter till hushållet. För första gången i vuxen ålder har jag nu plockat hem en rosett från hästryggen.

Av: Jens Lapidus

Jag bryr mig väldigt mycket om språket i böckerna jag läser, och därför höll jag till en början på att bli tokig av Snabba cash. Slang och korta meningar, uppräkningar av vad som händer snarare än beskrivningar. Men jag kom in i det, vande mig och kunde koncentrera mig på historien istället.

Man får följa tre killar i Stockholms undre värld, som alla tre inte tvekar inför att använda sig av kriminella metoder för att skaffa snabba cash. I bakgrunden får man också följa en av killarnas letande efter sin syster som försvann i Stockholm fyra år tidigare.

Jag kan förstå att boken har blivit populär. Den är fartfylld och ganska spännande, men tanken på att det kanske kan fungera så här i Sverige på riktigt gör mig väldigt upprörd.