Det var årsstämma för bostadsrättsföreningen och det var ett bra möte som flöt på med beslut efter beslut som gick igenom utan konflikter. Men så vid Övriga frågor lämnar någon förslaget att ha hundrastning förbjuden även på bakgården för de boende precis som vi har på husets framsida för allmänheten. Och icke-hundägande-människor nickar instämmande, vilket bra förslag, vi borde sätta upp en skylt, någon kan fixa en skylt, nu ska inga hundar få rastas på husets baksida mer!

Och W kokar över, sätter ner foten och är emot. Varför då? Och det är en bra väg att gå. Och det är så äckligt med hundbajs. Och hundägare som plockar upp efter sig. Och man kan aldrig få upp allt. Och det är ofräscht med hundkiss. Och man vill sola på baksidan. Och ingen solar där. Och nu är det november. Och man måste väl få gå förbi med hunden. Och man kan väl låta bli att rasta. Och om man är ute i flera timmar och grillar en sommarkväll. Och har någon verkligen sett en hund rastas på bakgården. Och vad är problemet egentligen? Och ska vi ha hundförbud på gården??

Och jag och W känner oss som bad guys, som skäms för att vi har Wilma. Och HALLÅ! Vi har väl aldrig sagt att vi rastar vår hund där?!

Av: Jonas Hassen Khemiri

När jag börjar läsa den här boken blir jag väldigt förvånad; det här har jag läst förut. Det här påminner mig alldeles för mycket om Jonathan Safran Foers Allt är upplyst för att det skulle vara en slump. Visst älskade jag Allt är upplyst och tyckte att den var fantastisk och originell, men det känns inte lika nyskapande andra gången jag stöter på en bok som är uppbyggd på samma sätt.

I Montecore är det Khemiris pappas barndomsvän som skriver texten på sitt Google translate-liknande sätt. Och som skriver brev till Khemiri för att diskutera vad som har skrivits och vad som bör komma. Den tredje infallsvinkeln är texter som Khemiri skriver om sina minnen om sin pappa och sin barndom. 

Jag blir trött, imponerad och road av språket i boken.