Av: Marlene van Niekerk

milla ligger på sin dödsbädd förlamad utan att kunna prata & tas om hand av sin svarta hemhjälp agaat milla kommunicerar genom ögonen blinkningar hn stirrar på saker tittar bort blundar kniper ihop ögonen spärrar upp ögonen känslor & åsikter förmedlar hn till agaat & agaat förstår och överstätter om det behövs & redan när agaat var liten & togs om hand av milla kommunicerade de med ögonen & i boken får man följa millas tankar där hn ligger fast i sin förlamade kropp & man får läsa förvirrade kursiva stycken där jag saknar punkter och kommatecken & man får läsa om millas liv med Jak & A & då är allting skrivet i det ovanliga berättarperspektivet andra person alltså du-form & man får läsa millas dagboksanteckningar & hn skriver inte särskilt bra då får jag svårt att koncentrera mig på innehållet & det blir jobbigt i längden jag tycker att 700 sidor är alldeles för mycket för att berätta den här historien även om relationen mellan milla & Gaat är en ganska fin historia & jag fattar inte varför vissa författare inte sätter ut citationstecken vid repliker det gör det väldigt svårt att veta när någon pratar eller om någon tänker