Jag är egentligen inte så jätteförtjust i lösgodis. Eller det kanske är fel att säga så. Snarare: jag blir mycket sällan sugen på lösgodis. Typ aldrig om jag inte har en skål framför mig, och om jag har en skål framför mig så känner jag oftast inte att jag behöver ta något. Det är om jag tar den där första godisbiten som jag blir sugen på lösgodis. Då är det väldigt svårt att sluta sen.

Eftersom jag inte blir sugen på lösgodis så köper jag (typ) aldrig lösgodis. Oftast tycker jag att det ser lite småäckligt ut med de där smutsiga plastskoporna och alla byttorna där barn trängs och vissa stoppar ner händerna. Och själva godiset ser alltid torrt ut. Det sitter ihop i klumpar och om man sticker ner plastskopan så tar det emot med ett ljud som göra att man förstår att godiset har torkat, blivit lite hårt, antagligen legat där ett bra tag. Om jag ska köpa lösgodis så vill jag att det ska vara färskt.

När jag såg i ett avsnitt av realitysåpan Ullared att de hade börjat med lösgodis så slogs jag av en tanke. Jag har alltid tänkt att det bästa lösgodiset skulle finnas på dyra speciella godisaffärer, men hemligheten bakom mjukt och färskt lösgodis borde ju egentligen bara vara omsättning. Om det inte hinner ligga i byttan i flera dagar utan tar slut på några timmar och det fylls på nytt så borde det ju inte hinna bli torrt.

Sagt och gjort, en tur till Gekås i Ullared och teorin var testad och visade sig stämma. Mjukare lösgodis har jag aldrig ätit. Och dessutom var det superbilligt. Det är värt att åka dit igen bara av den anledningen.