Av: Nam Le

Jag är ju, som jag tror att jag har nämnt tidigare, inget direkt fan av noveller. Men då ska man läsa Båten sägs det. Om man inte gillar noveller så gillar man den, trots att det är en novellsamling. Eller recensenterna menar väl att även om man inte gillar noveller så kommer man att tycka att Båten är enastående. Efter att ha läst den så förstår jag inte riktigt varför. 

En anledning till att jag inte är så förtjust i novellsamlingar är att jag tycker att jag inte kommer in i novellerna riktigt. Ofta behöver jag läsa ganska långt i en bok för att fastna för den, och när det gäller novellerna så är de redan slut innan de har fångat mitt intresse. Det går för fort fram, det är för rakt på. Och när en novell är slut så hinner jag bara tänka "jaha" och så vänder jag blad och börjar på nästa. Det finns inte riktigt tid för att låta historien sjunka in. Och när jag har läst ut en novell (av alla i samlingen) och lagt ifrån mig boken (som jag kanske är halvvägs i) så längtar jag aldrig efter att fortsätta läsa, så där som när jag läser en roman och känner att jag längtar efter den, det var så spännande när jag var tvungen att avbryta sist, jag vill veta hur det slutar. Båten är i det här fallet inget undantag.

I de sju novellerna i Båten använder Nam Le ganska olika röster, han skriver på olika sätt, vilket absolut kan vara imponerande, men jag tycker inte att det gör att jag tycker bättre om novellerna. Jag ser inte riktigt skillnaden mot att novellerna skulle vara skrivna av sju olika författare, jag tycker inte att det gör det bättre att det är en och samma. Om jag hittar en författare med ett språk som jag gillar så vill jag helst att den ska använda det språket i alla sina böcker. Dessutom så tycker jag att Nam Le använder ett ganska jobbigt språk. Det blir inget direkt flyt i någon av novellerna. Jag glider iväg i tankarna när jag läser och jag tycker inte alltid att jag riktigt hänger med i vad som händer.

Jag tycker att alla de här novellerna skulle kunna utvecklas. Jag tycker inte att det är historier som känns avslutade. Det känns som att han har pressat in alldeles för mycket på alldeles för få sidor. Man kommer in i historien väldigt plötsligt, får följa den en bit och kastas ut när man har börjat fatta vad det handlar om.

De novellerna som jag tyckte bäst om var "Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja" och "Möte med Elise".