Vi har fått lust att göra om lite här hemma. Vi har lessnat på vissa möbler och tror att det går att göra den del förbättrningar. Det första vi funderade på att ta tag i var att skaffa en TV-bänk som inte är lika djup som den nuvarande. Vi vill ha en som inte sticker ut mer från väggen än skåpet bredvid. Men TV-bänken är ganska stor, och det kommer nästa antagligen också att vara och för att slippa två stora TV-bänkar i rummet samtidigt så lade jag ut den gamla på Blocket igår. Jag tänkte att jag då hade skjutit upp det här med TV-bänk lite. Vi behöver inte skaffa någon ny innan den gamla var såld.

Efter en timme hade vi fått svar och efter två var den hämtad. Nu är vi alltså helt utan TV-bänk, eller ännu värre, utan ljud, eftersom vi har kopplat ur sladdarna. Borde nog fixa det här i helgen...

Innan:

Efter:

Av: Dorothy Koomson

En mycket känsloladdad historia om vänskap, familj, olycklig kärlek, svek och hemligheter.

Mal och Stephanie vill ha ett barn och ber Mals bästa vän, Nova, att vara surrogatmamma. Men innan barnet är fött ändrar sig Stephanie och hon och Mal drar sig ur uppgörelsen och bryter kontakten med Nova utan egentlig förklaring. Nova, som inte ens ville ha ett barn, blir då ensamstående förälder till ett barn som hon under graviditeten har gjort allt för att tänka på som inte sitt eget.

Sju år senare hamnar barnet i koma på sjukhus med en illavarslande prognas vilket blir en anledning för Nova att ta kontakt med sin bästa kompis och barnets pappa, Mal, igen.

Hela boken börjar med att barnet, Leo, ligger på sjukhus med Nova vakandes vid sin sida. Under boken får man sedan veta mer och mer om vad som har hänt Novas, Mals och Stephanies liv tidigare. Historien berättas i olika kapitel ur Novas och Stephanies perspektiv.

Jag tycker att boken är upplagd på ett bra sätt, genom att hela tiden blanda nutid och återblickar, för att låta historien växa fram långsamt och behålla spänningen. Och jag tycker att intrigerna är tillräckliga för att man ska förstå hemlighetsmakeriet, men inte så överdrivna så att det blir alldeles för otroligt och töntigt. Replikerna känns ibland lite väl overkliga och smöriga och förmågan att gissa sig till de andras tankar och känslor blir lite för mycket. Tyvärr så känns översättningen lite slarvig, vilket den alldeles för ofta kan vara i den här genren (böcker av kvinnor som helt uppenbart vänder sig till kvinnor) och det fattas småord på för många ställen för att det ska vara okej.

Det här är absolut ingen feelgood bok. Men om man känner för en ganska snabbläst bok med en inte särskilt komplicerad historia, mycket ångest och känslor, då är den här boken perfekt.

Jag har varit i Gdynia nu i sommar. Det ligger i Polen och blir den fjärde staden i Polen som jag besöker. Innan har jag varit i Warszawa, Krakow och Gdansk. Jag gillar Polen, jag har tyckt om alla städerna som jag har varit i. Kanske minst Gdansk för då var vi på guidad tur och gick mest runt och tittade på gamla kyrkor och sevärdheter och fick anekdoter berättade för oss på knagglig engelska varav jag inte kommer ihåg en enda nu ett år senare.

I Gdynia gick vi omkring fritt själva och det tycker jag bättre om. Vi var där med en kryssning så vi var bara där några timmar över dagen, men hann ändå med en hel del. Gdynia är inte särskilt stort. Det var supervarmt och soligt ute så vi stannade på flera ställen och drack nypressade juicer och milkshake. Det visade sig att de hade en jättefin strand i Gdynia. Lyxigt att ha en badstrand sådär mitt i stan (eller, ja, i kanten av stan blir det ju). Vi var ner och doppade fötterna och vattnet kändes inte ens kallt, åh vad jag fick lust att hoppa i. Jag önskar att vi hade tagit badkläderna med oss och bara legat på stranden och badat hela tiden.

Jag hittade en ray-ban butik så jag passade på att köpa ett par Aviator. Det blev billigare att handla där än i taxfree på båten. Perfekt. Jag köpte också en handgjord tvål (inte i ray-ban butiken) som luktar jordgubb och är alldeles mjuk och len.

Av: Nam Le

Jag är ju, som jag tror att jag har nämnt tidigare, inget direkt fan av noveller. Men då ska man läsa Båten sägs det. Om man inte gillar noveller så gillar man den, trots att det är en novellsamling. Eller recensenterna menar väl att även om man inte gillar noveller så kommer man att tycka att Båten är enastående. Efter att ha läst den så förstår jag inte riktigt varför. 

En anledning till att jag inte är så förtjust i novellsamlingar är att jag tycker att jag inte kommer in i novellerna riktigt. Ofta behöver jag läsa ganska långt i en bok för att fastna för den, och när det gäller novellerna så är de redan slut innan de har fångat mitt intresse. Det går för fort fram, det är för rakt på. Och när en novell är slut så hinner jag bara tänka "jaha" och så vänder jag blad och börjar på nästa. Det finns inte riktigt tid för att låta historien sjunka in. Och när jag har läst ut en novell (av alla i samlingen) och lagt ifrån mig boken (som jag kanske är halvvägs i) så längtar jag aldrig efter att fortsätta läsa, så där som när jag läser en roman och känner att jag längtar efter den, det var så spännande när jag var tvungen att avbryta sist, jag vill veta hur det slutar. Båten är i det här fallet inget undantag.

I de sju novellerna i Båten använder Nam Le ganska olika röster, han skriver på olika sätt, vilket absolut kan vara imponerande, men jag tycker inte att det gör att jag tycker bättre om novellerna. Jag ser inte riktigt skillnaden mot att novellerna skulle vara skrivna av sju olika författare, jag tycker inte att det gör det bättre att det är en och samma. Om jag hittar en författare med ett språk som jag gillar så vill jag helst att den ska använda det språket i alla sina böcker. Dessutom så tycker jag att Nam Le använder ett ganska jobbigt språk. Det blir inget direkt flyt i någon av novellerna. Jag glider iväg i tankarna när jag läser och jag tycker inte alltid att jag riktigt hänger med i vad som händer.

Jag tycker att alla de här novellerna skulle kunna utvecklas. Jag tycker inte att det är historier som känns avslutade. Det känns som att han har pressat in alldeles för mycket på alldeles för få sidor. Man kommer in i historien väldigt plötsligt, får följa den en bit och kastas ut när man har börjat fatta vad det handlar om.

De novellerna som jag tyckte bäst om var "Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja" och "Möte med Elise".

Efter att ha legat och slappat i solen i tre hela dagar så känner jag mig ganska slö. Jag var i väg och red ikväll och efter alla ställningar, volter och serpentinbågar så kände jag mig ganska andfådd. Det är dags att komma i form igen nu! Det är tur att jag ska rida nästan varje kväll den här veckan. En rolig sak är att gruppen som jag rider i den här veckan är bättre än vad jag är skulle man kunna säga. Jag rider på nivå 5 och gruppen är från nivå 6 och uppåt. Jag hamnar i nivå 6 till hösten. ("Hösten"=nästa vecka, då lektionsridningen börjar...) Jag tyckte inte att jag hade några problem med att hänga med idag. Jag hoppas att det går lika bra resten av veckan också.

Med min nya telefon så är det mycket roligare att ta kort. En sak som är lite synd bara är att det känns mycket mer självklart att ta korten på högkant och jag tycker inte riktigt att det gör sig lika bra i bloggen... Wilma finns alltid nära till hands nu när det är semester, och eftersom jag tycker att det är ganska svårt att fota mig själv (om jag inte bara vill ha närbilder), och det är ganska tråkigt att bara ha miljöbilder, så blir det ganska många foton på Wilma. Hon får representera mig i olika situationer.

Här kommer några bilder på när vi slappar och läser bok på balkongen, solar och badar, och äter lunch på Linnés Hammarby.