Av: Lo Kauppi

En dokumentärroman om Lena (som sedan byter namn till Lo) Kauppis röriga ungdomsår. Hon berättar utlämnande bland annat om sin alkoholiserade pappa, sin hetsätning och bulimi och sitt amfetaminmissbruk som sedan glider över till heroin. Hon skriver också kristiskt om samhället, den hjälp som inte finns att få och behandlingshemmets nedbrytande metoder. I boken finns även foton och kopior från brev, journaler och rapporter, vilket gör att man som läsare känner sig väldigt närvarande.

Boken är skriven med slang och snabbt, kort språk, och man kastas rakt i i situationer utan närmare förklaring. Jag tycker att språket är väldigt passande, men det gör också att boken blir lite svårläst.