Nu skulle jag egentligen springa Tjejmilen.

Det är inte första gången jag egentligen skulle springa Tjejmilen.

För några år sedan sprang jag ganska mycket. Bitvis tyckte jag att det var ganska kul, men på det stora hela blev jag aldrig riktigt någon löpare. Enda sättet att riktigt motivera mig till att gå ut och springa var att anmäla mig till lopp så att jag blev mer eller mindre tvungen. Att springa lopp tycker jag är kul, men att löpträna inför tycker jag tar alldeles för mycket tid. Jag tycker att det är roligt att springa någon gång ibland, men jag har så många andra träningsformer som jag hellre ägnar mig åt och det är på deras bekostnad jag springer. Så varför springa över huvud taget? Jag tycker att det är en bra träningsform, och jag har gillat att se hur långa sträckor jag kan träna upp mig till. Från att knappt orka springa runt kvarteret lyckades jag efter mycket träning springa en halvmara vilket är drygt 2 mil. Och jag känner mig ganska säker på att om jag verkligen ville skulle jag kunna träna upp mig till att springa Marathon också. Men det är det inte värt. Den löpträningen skulle ta alldeles för mycket av min tid.

Min löpperiod var kort och intensiv. Det var kanske i tre år som jag höll på som mest, och det är ett par år sedan nu. Jag ville ha bättre tider på loppen, pressade mig hårt, sprang bara mot klockan och tyckte till sist inte att det var roligt längre.

I våras tog jag upp löpningen igen efter att ha känt ett visst sug efter att ha sett ett program om löpning på TV och dessutom blivit tillfrågad om jag ville vara med i ett lag på Blodomloppet. Då bestämde jag mig för att springa mer på känsla, pressa mig om jag kände för det och springa lugnare om jag kände för det. Jag sprang också mer intervaller än förut och plötsligt tyckte jag att löpning var riktigt roligt. Tills jag råkade göra den klassiska dundertabben att gå ut för hårt. Tack vare all spinning så var min kondition i minst lika bra skick som när jag slutade med löpningen för två år sedan. Men det var såklart inte knäna. Jag hade ju sprungit halvmaror några år tidigare så jag gav mig ut på 1,3 mil och drabbades efter det av enormt knäont.

Löparknä! Det träningsschema som jag fått utprövat åt mig av naprapat innebar att jag behövde springa ungefär varannan dag för att komma i form igen till Tjejmilen. Nu var inte löpningen rolig längre, utan något som måste göras även om jag inte kände för det. Varannan dag är för ofta för mig, helst vill jag kanske springa knappt en gång i veckan. Och när jag dessutom inte riktigt tyckte att det gick framåt utan jag fortfarande kände av knät så började jag ge upp mentalt. Jag känner för att göra ett nytt försök med löpning med ett lite lugnare träningsschema nästa vår, men just nu orkar jag inte tänka på löpning mer. Jag sprang Blodomloppet med löparknä och det led jag av i tre veckor efteråt. Det vill jag inte vara med om igen. Därför blev det ingen Tjejmil för mig i år. Det känns riktigt tråkigt, men också som rätt beslut.

(Förra gången jag egentligen skulle springa Tjejmilen satt jag ombytt och redo fast på tåget någonstans mellan Uppsala och Knivsta innan det till sist, långt efter att mitt startskott gått, sakta rullade tillbaka till Uppsala igen.)