Av: John Ajvide Lindqvist

Jag har ingenting emot när handligar i böcker är mystiska, övernaturliga, overkliga och liknande, men det måste finnas någon form av förklaring. Jag tycker inte om att lämnas vind för våg med ett oppklarat mysterium. "Det är inte meningen att man ska veta" eller "tänk ut din egen förklaring" är ingenting för mig. Jag brukar tänka att det är alldeles för lätt för en författade att hitta på något riktigt märkligt, om hen sedan inte behöver hitta på någon anledning och knyta ihop säcken på slutet. Och om författaren själv inte kan komma på en bra förklaring, då blir ansvaret på läsaren alldeles för stort. Det jag tycker gör en riktigt märklig historia bra är när det finns en förklaring på slutet. Den behöver inte vara tydligt uttalad, det kan räcka med ledtrådar i texten, men den ska finnas där, och man ska kunna komma på den.

Jag saknar förklaring i Himmelstrand. Historien blir märkligare och märkligare och sen tar den slut. Jag har varit väldigt förtjust i Ajvide Lindqvits tidigare böcker, men den här fastnar jag inte för riktigt. Den är spännande, men jag känner ganska tidigt i boken att historien inte riktigt bär i väg åt något håll. Möjligen finns en ledtråd i förordet som slutar med "Många företeelser som vi kallar oförklarliga kan förklaras på detta sätt. Här följer ett exempel."

Fyra campare vaknar upp och upptäcker att de är de enda som finns kvar på ett fält av gräs. Själva campingen är borta, och hur de än åker med bilarna så är det bara gräsfält i alla riktningar trots att gps'en visar vägar. Varelser börjar dyka upp, och de uppfattas olika av de olika camparna. På radion spelas bara låtar skrivna av Peter Himmelstrand. (Varför, undrar jag, även om boken är tillängnad Himmelstrand.)  Allt är bara konstigt. Det jag gillar mest är att historien börjar med "Jag tänder." och slutar med "Jag släcker." Resten skulle jag vilja få förklarat för mig.