Vi möttes av en väldigt oväntad syn idag när vi åkte hem till W's farfar för att fira hans 85-års dag...

Jag kallar den här bildserien Garagelänga i brand.

Jag har tvingats köpa en ny dator... Inte kul. Min dator som jag redan har har jag haft i flera år. Den har fungerat väldigt bra, men ibland har den inte velat starta. Det har hänt någon gång ibland, väldigt sällan, men första gången var något år sedan. Då trodde jag att det var kört och förbannade mig själv för att jag inte hade tagit en massa säkerhetskopior. Men sen kom datorn igång och så tänkte jag inte mer på det, förrän samma sak hände igen långt senare.

Sist datorn inte ville starta var typ en vecka sedan. Den kommer aldrig igång och tjuter bara. Jag stänger av den och provar igen med samma resultat. Fan, jag borde ha köpt ny för länge sedan, jag borde göra säkerhetskopior. Eftersom det har hänt förut så fick jag inte jättepanik utan tänkte att jag provar igen dagen efter, då har det alltid funkat hittills. Men den här gången gjorde det inte det. Den här gången tog det två dygn för datorn att bli normal igen. Nu när den har startat kan jag inte stänga av den. Eller jag kan ju stänga av den, men jag vågar inte lita på att den startar igen. Och den har någon installering som den vill bli omstartad för att göra som jag skjuter upp hela tiden. Det var bara att inse att jag borde köpa en ny.

Det är inte alls roligt att köpa ny dator. Det känns nästan som att kasta pengarna i sjön. Man har en dator, sen blir det problem med den, då gör man av med jättemycket pengar, sen slutar det med att man har en dator, precis som man hade innan.

En sak som är dumt är att mitt datorbehov är väldigt skevt. Det jag behöver datorn till är att skriva texter i Open Office och för att göra det skulle jag kunna klara mig med vilken slöpresterande skitdator som helst. Men sen behöver jag också (med tanke på den kommande musikvideon) kunna redigera HD-film, vilket gör att prisklassen går upp ganska rejält.

Jaja, det blev en dator idag i alla fall. (Bara en månad kvar till lön nu...)

Det är inte alltid jag kan sitta med vid styrelsemötena i min bostandsrättsförening, men när jag väl har tid så får jag verkligen valuta. Idag var det lite kortare än förra gången, idag satt vi kl 19.00-21.40 Det är mycket intressant som hinner diskuteras.

Jag och W har ägnat flera timmar idag åt att spela in en musikvideo till en låt på kommande skivan. Vi var bland annat i en park där träden just nu är helt orangea. Cool miljö, tyckte vi. Det har dessutom växlat mellan duggregn och lite mer ihärdigt regn hela dagen, vilket inte syns på filmen men ger rätt stämning tyckte han som filmade. Jag håller med om att ljus och färger blev bra på filmen, men det var inte lika bra att behöva lämna ifrån sig paraply, jacka och vantar inför varje tagning. Vad gör man inte för konsten. Men jag tycker faktiskt att det var kul idag.

På film - Åh, vad mysigt, här ligger jag helt bekvämt och avslappnad.

På riktigt - Skynda på, jag är blöt och kall och behöver anstränga mig för att inte skaka under tagningarna.

Förra måndagen avslutade jag den rallylydnadskurs som jag har haft 6 måndagar på rad. Alla deltagarna verkade väldigt nöjda med kursen och det känns alltid lite skönt att avsluta en kurs efter att ha varit uppbokad varje måndag 6 veckor i rad, och lite tråkigt att det är över för det är alltid kul under kursen. Vid första tillfället stod jag i T-shirt, och vid sista tillfället hade jag massor av tröjor, jacka och vantar. Och trots att vi sista gången började en halvtimme tidigare än första gången så var det skymning redan när kurstillfället startade och kolsvart när timmen var över. 6 veckor gör en enorm skillnad på hösten. Jag är väldigt glad att kursen hann ta slut förra veckan för i dag har det ösregnat hela kvällen och det hade inte varit roligt.

Hehe, nu är det inte bara Wilma som kommer hem med rosetter till hushållet. För första gången i vuxen ålder har jag nu plockat hem en rosett från hästryggen.

Jag går ganska snabbt. Egentligen tycker jag inte det, jag tycker att jag går normalt, men jag har märkt att jag ofta kommer ikapp folk som är framför och även om de ser ut som att de verkligen anstränger sig och hastar fram så går jag lätt om dem i min normala avslappnade promenadtakt. Eller lätt går jag inte alltid om dem, det är ett problem...

När trottoaren är smal och jag kommer ikapp en person så bara måste jag om. Jag blir jätteirriterad av att inte kunna gå i min egen takt, även när den framför bara går lite långsammare än vad jag tycker är bekvämt. Jag måste hålla igen, dra ner på tempot, jag klarar inte av det, det enda jag kan tänka på är hur långsam personen framför är. Så jag satsar på att ta mig förbi.

Oftast går de här personerna på mitten av trottoaren så att det är lite för smalt för att ta sig fram på båda sidorna. Jag väljer en sida och gör ett omkörningsförsök, men då börjar personen glida iväg åt det hållet så att det blir alldeles för trångt att ta sig förbi där och istället lagom med plats på andra sidan. Bra, då byter jag sida och gör ett försök till att ta mig förbi där istället. Men då händer det märkliga. Personen glider över på den sidan istället. Jag kan behöva gå fram och tillbaka flera gånger innan jag kommer förbi. Jag fattar inte det här. Jag fattar framförallt inte varför det är så vanligt att det blir så. Det måste ju vara omedvetet från personen framför, skulle jag själv bete mig så om någon försöker gå förbi mig?

Nu har jag fått nog av mina tafatta försök och velandet fram och tillbaka. Nu vill jag bestämma mig för en sida och ta mig förbi på den. Hur ska jag göra då? Jag har funderat på att helt enkelt säga "ursäkta", men jag lyssnar alltid på dokumentärer när jag går till jobbet och blir lite osäker på hur högt jag pratar när jag inte hör mig själv ordentligt. Jag har också funderat på att ta tag i personen när den svänger in framför mig, sätta ut armen som ett stopp. Kommer det att vara okej? Jag har oftast redan gått ganska nära bakom en bit, så om de har märkt mig så tycker de nog att jag är obehaglig för jag har inte riktigt någon känsla för den personliga comfort zonen när jag vill om. Kvinnan idag höll lite hårdare i handväskan, men hon prejade ändå ut mig när jag skulle gå förbi på utsidan. Varför går folk mot mig istället för att lämna plats när jag ska gå förbi!

Finns det någon fler som har märkt att det är så här? Vad ska man göra?

Rida är bland det roligaste jag vet. Nu under terminerna rider jag bara en gång i veckan och det känns som att det är alldeles för sällan. Idag sparkade min häst bakut när vi galopperade efter att jag hade slagt till den med spöt, men det kändes inte läskigt. Snarare så tycker jag att det är ganska roligt att rida hästar med lite mer temprament och personlighet.

Men man kan ju ramla av. Jag vet om det, men jag tänker inte på det när jag rider. Jag har ramlat av massor med gånger och den gången som var värst var när jag var 12 år och bröt nyckelbenet. Det var inte roligt, då kunde jag inte rida på några veckor efteråt.

I min ridgrupp händer det att folk ramlar av ibland, men det är inte ofta och det är ovanligt att någon gör sig illa. Idag hade vi hopplektion och när någon ramlar av är det framförallt under hopplektioner. Tyvärr ramlade en tjej av idag, och tyvärr verkade det som att det gick ganska illa. Hon kunde inte gå från platsen där hon landade och de fick köra in en bil i ridhuset för att köra henne till akuten. Vi fick avbryta vår lektion. Det var väldigt tråkigt att hon gjorde illa sig och jag hoppas att det inte var något allvarligt, även om hon hade väldigt ont.

Jag känner mig inte nervös för att rida nu, och längtar redan till nästa lektion, men det blir ändå en liten påminnelse om att hästar är stora djur och att ridning inte är helt ofarligt. Jag ska gå till Friskis och träna upp balansen och bålmusklerna.