21 mars är tydligen Världspoesidagen. Syftet är att uppmuntra till att läsa, skriva, undervisa och publicera poesi. Jag hade blivit inbjuden att medverka, så jag körde samma upplägg som på Lunchpoesin dagen innan, men bara två låtar den här gången eftersom det var fler som skulle vara med.

Om jag ska fokusera på det som gick dåligt, vilket brukar vara det som har en tendens att fastna hos mig, så började hela mitt framträdande med teknikstrul. När jag har berättat om texten och klickar på play för att spela låten som kommer det inget ljud. Jag startar om min lilla högtalare och upptäcker då att jag har satt sladden i hörlursutgången istället för "line". Enkelt åtgärdat. Jag startar om låten och nu hörs ljud, men det är lite lågt. Jag klickar på volymknappen för att höja, men när jag tar bort handen från mobilen så byter den låt. Jag byter tillbaka och den låten jag ska spela börjar om från början. Men när jag tar bort handen så byter mobilen låt igen. Jag tror att det händer sammanlagt tre gånger. Då kommer jag på att min Samsung Galaxy S4 har någon form av rörelsekänslighet som jag har aktiverad, jag behöver alltså bara svepa med handen ovanför den (vilket jag gör varje gång jag lägger ifrån mig mobilen) för att den ska reagera, och i det här fallet byta låt.

Sista gången lägger jag ifrån mig mobilen väldigt försiktigt, och eftersom alla redan har hört introt fyra gånger så tänkte jag spola förbi det, men spolar för långt och hamnar ända inne i andra versen. Men nu vågar jag inte röra mobilen mer så det får vara så. Det jag så här i efterhand önskar att jag hade gjort annorlunda är att plugga in sladden i rätt utgång i högtalaren redan från början, ha höjt till rätt volym innan jag går fram och stängt av rörelsekänslighetsfunktionen (vilket jag har gjort nu). Det ska jag komma ihåg till nästa gång. Det var tur att W var i publiken och kunde säga till mig efteråt att det där strulet inte gjorde någonting.

Efter det inledande strulet så gick allt bra sedan, och nästa låt som jag spelade upp blev det inga problem med. Det var många som var där och läste poesi och jag känner mig inspirerad till att skriva mer nu. En rolig sak var att en jobbarkompis till mig kom och läste några av sina dikter. Det gick jättebra för henne. Efteråt gick hon, jag och W ut och tog en drink och reflekterade lite över tillställningen. Vi var alla nöjda.

Det här är videon till den texten som jag spelade upp sist. Det var många som gillade den. Den fick till och med omdömet "världshit", kombinationen text och musik.

Idag, torsdag, har jag jag pratat på Lunchpoesi. Jag kände mig väldigt nöjd efteråt, jag tycker att det gick bra. Jag hade förberett fyra låtar. Jag delade ut texten, berättade lite om hur jag tänkte när jag skrev den och spelade sedan upp låten. En rolig grej var att min gamla gymnasieklassföreståndare var där, hon hade känt igen mitt namn.

Som sagt, så tycker jag att det gick bra. Det var roligt att få prata om själva texterna och om vad som inspirerat mig till att skriva dem. Ofta när man spelar upp en låt så kommer texten lite i skymundan och den som lyssnar på låten lyssnar mer på musiken och melodin. Jag fick mycket beröm efter åt, vilket såklart var roligt.

Jag vet inte hur det kommer sig, eller var de fick min mailadress ifrån, men redan i höstas blev jag tillfrågad att hålla i något som kallas Lunchpoesi. Man får läsa dikter eller spela musik, och eftersom jag skriver låttexter så erbjöd jag mig att, istället för att läsa upp låttexterna, berätta lite om dem och sedan spela upp låten. Vi kom överens och nu i veckan är det dags. För att kunna spela upp låtarna på något smidigt sätt så köpte jag en liten högtalare till mobilen. Den verkar funka tillräckligt bra.

En av texterna som jag ska prata om är den här:

En gång om året, på mitt jobb, sammanfaller en väldig massa saker och gör det till en sjukt intensiv arbetsvecka. Jag gillar det, men en vecka är ungefär vad jag klarar av i det tempot. Den här gången har den här perioden dragits ut till tre veckor. Jag vet inte riktigt vad det beror på, annat än lite fler arbetsuppgifter, och många småsaker tillsammans sätter sina spår.

På något sätt känns det vansinningt när jag kommer till jobbet och möts av 58 olästa mail, jobbar (betar av mailen) i dubbel hastighet hela dagen, stannar över två timmar och går hem med 80 olästa mail. Börjar dagen efter med 93 olästa mail, tar hand om mailen hela dagen, stannar över 1,5 timme, går hem och har 111 olästa mail. Jag jobbar i motvind. Och helst vill jag inte att någon ska behöva vänta på svar mer än en dag, allra helst vill jag svara samma dag, och vanligtvis svarar jag på mail inom en timme.

Det har succesivt lugnat ner sig, och under den här veckan så har de olästa mailen varit färre när jag går hem än vad de var när jag kom på morgonen, och i mitten av veckan så kände jag att jag var i stort sett i kapp. Jag kunde dra ner på tempot och jag kunde gå hem i normal tid (vilket kändes väldigt skönt för kvällarna har varit så väldigt korta, jag tycker inte att jag hinner med någonting...).

Nu när jag äntligen kan återgå till normalt arbetstempo, vad händer då? Då blir jag superförkyld! I dag när jag har tid att träna, då ligger jag hemma i soffan och snorar istället.

Jag fick en råsaftcentrifug i julklapp. Den har verkligen kommit till användning. Än så länge så tycker jag inte att det är för jobbigt att göra rent alla delarna efteråt. Men det tar tid. Det är ingenting man ställer sig och pysslar med på morgonen innan jobbet. På helgen är det däremot perfekt.

Apelsin- och ananasjuice blir godast, men det känns för onödigt att hålla på med. Det skulle gå snabbare att bara dela en apelsin i två halvor och pressa ur den själv, än att ta bort allt skal, skära den i mindre bitar och sedan rengöra centrifugen efteråt. Då är det roligare att göra morotsjuice. Då får cantrifugen verkligen visa vad den går för. Tyvärr är det inte riktigt lika gott.

Jag tycker bäst om att göra äppeljuice. Det är gott och inte lätt att göra själv på något annat sätt. Den mest lyckade juicen hittills var äppel- och jordgubbsjuice. Det ska jag definitivt göra igen.

Jag brukar alltid bli så jäkla trött på hösten, och har provat lite olika metoder för att försöka slippa det. Typ vitaminer, sova mer, aktivera mig, energidryck. Men jag tycker inte att någonting riktigt har fungerat. Nu har jag även provat det här med ljusrum.

Jag har länge misstänkt att det är mörkret som gör att jag känner mig tröttare på hösten, och på våren, när ljuset kommer, så brukar jag bli piggare igen. Jag har också hört att ljusrum och vissa lampor ska kunna motverka trötthet, så jag har länge velat testa. Och nu har jag sådan tur att gymmet bredvid mitt jobb har börjat med ett ljusrum, så jag har skaffat gymkort där.

Jag har suttit i ljusrummet tre gånger nu och jag tycker att det är ganska nice att sitta där inne. Första gången tyckte jag att det gjorde lite ont i ögonen, men det tycker jag inte nu längre. När jag sitter där känner jag mig inte direkt piggare, men inte heller trött. Jag kan sitta där inne i en knapp timme i en bekväm stol och läsa bok direkt efter jobbet utan att somna. Det brukar inte funka hemma i soffan. Jag hoppas att det här ljuset påverkar mig på ett positivt sätt även om jag inte känner av det än.

Den här gången gick det bättre på Klubbhoppningen. Trots att jag inte var felfri förra gången så kändes det som att jag hade bättre kontakt med hästen då. Jag hade samma häst den här gången, men nu kändes han mycket mer stessad och hoppade inte med samma flyt som sist. Det gick alltså bättre i dag, men kändes sämre. Det blev inte en lika snygg och följsam runda som för två veckor sedan.

Kl 10.30 är ungefär den tid då jag vanligtvis börjar sträcka på mig i sängen på söndagsmorgnar. Men i morse hade jag redan hunnit i väg till stallet, deltagit i klubbhoppningen, vägrat bort min rosett på första hindret och hunnit hem igen.

Trots att jag kom hem rosettlös, på grund av att jag inte klarade banan felfritt, så var det riktigt roligt och kändes bra att vara med. Det här var en längre bana än vad vi hoppar på lektion och man fick hoppa hela i galopp om man ville det. Och om man bortser från första hindret, som jag red an på igen, så gick det egentligen väldigt bra för mig.

Jag får en ny chans om två veckor då det är Klubbhoppning igen.