Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av Dilemma - 8 november 2013 16:30

Det är något märkligt med Helosan. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjorde efter min senaste tatuering.  Hela första veckan sov jag knappt någonting. Pulsen var hög, men andningen normal, och jag kände mig liksom stressad. Efter att ha försökt sova på natten så var jag ändå så klarvaken att jag kunde gå upp och läsa några timmar innan jag gjorde ett nytt försök, och ändå var jag inte alls trött på dagarna på jobbet. Inte ens när jag åkte tåg i tre timmar för att hälsa på syrran somnade jag fast jag låg i sätet och blundade hela resan, och vanligtvis kan jag inte hålla mig vaken den sträckan hur mycket jag än försöker. Jag kunde knappt äta heller och gick ner två kilo. Och jag fick röra mig i slow motion. Bara av att gå i normalt tempo till jobbet gjorde att pulsen blev hög som efter ett träningspass. Jag tänkte att det berodde på att sittningen tog 6,5 timme, att jag inte åt på hela tiden och att hela armen svullnade upp och verkade ta sig igenom en våldsam läkningsprocess. Jag tänkte aldrig att det kanske berodde på Helosanet, som jag rikligt smörjde på fler gånger om dagen. Men det tänkte min tatuerare.


Jag har haft Helosan på mina övriga tatueringar utan att reagera på det, men nu när jag var i studion sist och bättrade på min senaste så tyckte hon att jag skulle prova utan Helosan. Den här gången tog sittningen tre timmar, så påfrestningen på kroppen var ju inte alls lika stor som gången innan. Jag mådde bra efteråt. Kände mig till och med lite mer på topp än jag gjorde innan. Jag pratade med min hudterapeut och fick en hudkräm av henne som jag kunde använda istället för Helosan, men efter en vecka tog den slut. Jag tänkte att när tatueringen hade läkt i en vecka redan så borde det funka med Helosan så jag smörjde på ett tunnt lager på kvällen. Den natten kunde jag inte sova. Det känns ungefär som när jag har druckit en Redbull. Jag smörjde på ett lager på morgonen också för att slippa känna mig trött på jobbet. Sen slutade jag med Helosanet igen och har sovit bra sedan dess. Jag tycker att det här är väldigt underligt och vill fortfarande gärna tro att det är tillfälligheter.


 

ANNONS
Av Dilemma - 17 oktober 2013 20:43

I dag har jag suttit hela dagen och lyssnat på olika föredrag. Det brukar alltid kunna vara ganska varierande kvalitet när man sitter och lyssnar på flera olika föredrag efter varandra, men jag tycker faktiskt att alla höll måttet. Det var inget föredrag som var ointressant fast de behandlade så vitt skillda ämnen. Det kan också bero på att alla föredragshållarna var så engagerade och kunniga inom sitt ämnet att jag inte kunde låta bli att smittas av deras entusiasm.


Stina Wollter var moderator och hade ett föredrag om synen på kost. Övriga föredrag handlade om hemligheten bakom friska företag och organisationer, nunneörter i Indiens mörkaste hörn, antibiotikareststens och hjärnans belöningssystem. Som ni märker så var det mycket som var intressant, men det mest intressanta tyckte jag var föredraget i praktisk filosofi. Fångarnas dilemma.


 

      

ANNONS
Av Dilemma - 10 oktober 2013 19:30

Jag trodde att jag skulle klara mig den här gången. Och det har jag väl egentligen nästan gjort. Redan i slutet av augusti hörde jag de första klagomålen om rinnande näsor och ömmande halsar. Men jag har känt mig frisk. Kom igång med träningen ordentlig efter sommaren och har inte ägnat risken att drabbas av förkylning någon direkt tanke. Hade jag gjort det hade jag kanske virat halsduken ett extra varv när det var som kallast på morgonen, slutat sova med öppet sovrumsfönster, använt mer handsprit eller ätit mer vitaminer och vitlök. Eller inte. Antagligen inte, men ändå.


Nu vaknade jag i måndags med halsont. Jag tänkte att det skulle gå över under dagen, men när det inte gjorde det så vågade jag inte gå och träna på kvällen. Något av det värsta jag vet är när jag vill träna och har tid att träna, men inte borde träna för att jag känner mig krasslig. För att bli på lite bättre humör ställde jag in siktet på ett pass på tisdagskvällen istället, men det blev bara samma visa igen på tisdagen.


Nu är det torsdag och jag känner mig fortfarande inte helt okej. Om det inte var för träningen så kan man nog anse mig vara frisk. Inget problem att jobba eller så. Men jag känner att orken inte riktigt finns där. Det finns ett spinningpass kl 07.50 på fredagsmorgnar. Hur gärna jag än vill så har jag bestämt mig för att inte gå i morgon. Jag har behövt avstå förut på grund av möten, men nu när jag har tid så känns det extra tråkigt att missa. Men att gå på spinning när man inte orkar är inte heller något roligt.


Hösten är verkligen en ulv i fårakläder.


 

Av Dilemma - 19 september 2013 19:16

Det är nästan svårt att föreställa sig att de här bilderna inte är från i mitten av sommaren, utan togs förförra helgen, alltså knappt två veckor sedan. Att jag badade ute den 7 september känns helt sjukt, men också som ett tecken på att mina önskemål när det gäller svensk sommar börjar tas på allvar.


       

Av Dilemma - 11 september 2013 22:04

Nu är det en och en halv vecka sedan marsvinen åkte hem och jag har väl egentligen inte haft tid att sakna dem. Men när jag tänker på dem så saknar jag dem lite. De var ju väldigt gulliga, särskilt ungarna. Så små som de var när jag hade dem är de inte längre, jag tyckte till och med att de blev större under de två veckor som de bodde hos mig, och kanske är de till och med sålda nu.


Wilma som stod och tittade vid buren varje ledig minut under de två veckorna vi hade dem verkade sakna dem lite i början. Hon som är så sjukt morgontrött och på helgerna ligger kvar i sängen fler timmar efter att jag har orkat mig upp gick under marsvinstiden upp frivilligt så fort hon vaknade och ställde sig vid buren. Natten efter att vi hade lämnat tillbaka marsvinen sov vi borta och när vi kom hem igen dagen efter ville Wilma in snabbt och sprang fram till platsen där buren hade stått. Det syntes tydligt att hon stannade upp och såg fundersam ut när det var tomt där. Hon gick längre in i rummet med tveksamma steg, lyssnade åt alla håll och tittade på olika platser. Sedan tittade hon på mig med en väldigt frågande min.


     

Av Dilemma - 4 september 2013 21:35

Det var sensommar, men solen sken. De satt på uteserveringen med solglasögonen på och njöt av vad som kanske skulle vara den sista riktigt varma dagen det året. De hade träffats på ett café för att äta lunch och under en timme låtsas att de fortfarande hade semester, innan de båda var tvungna att gå tillbaka till jobbet åt varsitt håll. Isteet i glaset blänkte kopparrött i solskenet och i baguettens nybakade surdegsbröd trängdes salladen med tomaten och osten med skinkan, så välfyllt att det svämmade över. Och lockade till sig en geting.


Den började med att bara surra runt dem och fick dem att först stelna till och sedan vifta med armarna, luta sig så långt bort ifrån den det gick på stolen och vrida och vända sig om för att se vart den tog vägen. Från att till en början ha roat dem för att den var så ihärdig så blev den mer och mer irriterande. Den där getingen började ligga risigt till. Försiktigt viftande mot den för att få den att flyga iväg visade sig inte hjälpa ett dugg och snart smides planer på att istället försöka fånga in den. Kanske till och med döda den! Allt för att få fortsätta med lunchen i lugn och ro. Medan diskussion fördes om infångningsmetoder tar den ovetandes och obekymrade getingen sikte på skinkan i baguetten. Det spelade ingen roll om baguetten fördes fram eller tillbaka, upp eller ner, snabbt eller långsamt, getingen följde målmedvetet hela tiden efter. Och varje gång smörgåsen hölls stilla landade getingen på skinkan och blev sittande. De hade för avsikt att äta klart sina baguetter utan geting som tillbehör till pålägget och kom fram till att det effektivaste sättet att få bli lämnad i fred kanske var att dela med sig. En bit av skinkan togs loss och visades lockande framför getingen för att få den att flyga efter skinkbiten istället för hela mackan. Det krävdes inte mycket trugande för att få getingen att inse fördelarna med erbjudandet och de kunde lägga skinkbiten ifrån sig på brickan på bordet och ostört äta resten av lunchen.


Getingen landade på bordet utanför metallbrickan och tittade, genom ett av hålen i kantdekorationen, på skinkan som ligger innanför och kröp sedan genom hålet och upp på skinkan. Där vandrade den omkring och det syntes tydligt att det var något den försökte göra, och gästerna konstaterade att den aldrig skulle kunna flyga i väg med skinkbiten som var flera gången större än getingen själv. Men getingen hade definitivt något i görningen. Hade den tagit en egen lunchpaus för att äta skinkan på plats? Den kröp runt och tuggade. Ovanpå, runt, under. Den kommer aldrig att orka hela förstod bordsgästerna, men hann knappt fundera klart över getingens beteende förrän den tittade upp med en liten, rund bit skinka i munnen, urgnagd ur den större biten där den lämnat ett litet, runt hål, och flyger iväg. Lunchgästerna vid bordet var fascinerade och roade. De föreställde sig att getingen kommer att hyllas i kupan, få en utmärkelse av drottningen. Men oroades också lite inför möjligheten att denna geting snart skulle återvända med en hel svärm.


Getingen återvände, ensam. Den här gången utan oplanerat cirkulerande, med siktet direkt inställt på skinkan på brickan. Den landar på bordet utanför brickkanten och kryper igenom samma hål som förra gången och upp på skinkan. Återigen början den vandra, tugga, vara ovanpå och vara under, och har snart tuggat ut en ny liten bit att flyga iväg med.


Snart är den tillbaka igen. Landar utanför brickan, kryper genom samma dekorationshål i kanten, kliver upp på skinkan och börjar tugga. De baguettätande lunchbesökarna började snegla på klockan och fundera på hur lång lunchrast de egentligen kunde ta. Det var rent underhållande att sitta och titta på getingens arbete. En geting som de tidigare ansett vara en fiende som de nästan ville slå ihjäl, men som de sedan hoppades skulle komma tillbaka varje gång den lämnade med sitt lilla byte. Men klockan tickade och besökarna reste sig upp för att gå, medvetna om att när de lämnade bordet skulle brickan och resterna plockas bort och den skinkhungriga getingen skulle inte ha något mer att hämta.


 

Av Dilemma - 27 augusti 2013 17:00

Jag har funderat en del på vad ko egentligen är för djur.


Sto, hingst, vallack och föl är ju alla hästar, eller eventuellt ponnys. Men ko, tjur, oxe och kalv (kviga och stut), vad är det för djur? Köttet kallas ju nöt, så de är väl nötdjur. Men vad är "nötdjur" för djur? Det var inget som jag blev introducerad för när jag var liten.


Är oxfilé alltid från en oxe? Om man skulle ta samma filébit från en ko eller tjur, vad kallas det då? Eller gör man helt enkelt inte det...?

Av Dilemma - 26 augusti 2013 12:15

Vi var i slutet av vår långpromenad och gick i solskenet på trottoaren och mötte där en vinglig gubbe på cykel. Han var några meter framför oss, cyklandes mot oss, när han väjde för en tant på trottoaren. Han hamnade för nära husväggen och skrapade i armen och styrde utåt så snabbt igen att han tappade balansen helt och hann inte sätta ner foten utan välte åt sidan med cyklen, tog inte emot sig med armarna och slog huvudet hårt i gatan. Det blev en rejäl smäll och såg ganska otäckt ut.


Jag, W och ett till par i ungefär vår ålder var de enda som var i närheten och kom snabbt till undsättning.Tjejen ringde 112, killen kånkade upp gubben i sittande ställning, och blodade i och med det ner sig själv fullständigt men verkade inte bry sig, jag langade fram pappersnäsdukar, från ett som tur var nästan oanvänt paket som vi hade med oss, som killen kunde hålla mot såret i huvudet på gubben, och W reste upp och flyttade undan cykeln.


Till en början lät sig gubben tas om hand, men ambulansen dröjde och han blev mer och mer otålig. Han tyckte att det var pinsamt att sitta där på trottoaren och ville resa sig upp. Det tyckte ingen av oss andra var någon bra idé, och som tur var var han inte kapabel att resa sig på egen hand, så utan hjälp från oss och med övertalning om att det inte alls var pinsamt och nog bäst att han stannade där han var så blev han sittande.


Ganska snart så hade hans vita T-shirt blivit helt nedfläckad av blod och då försökte han ta av sig den. Då fick vi åter igen övertala honom, och lyckades få honom att behålla tröjan på.


Vi pratade med honom hela tiden, och han verkade okej. Han sluddrade inte och visste vad han hade varit med om, även om han inte "förstod hur det gick till" han som cyklade så mycket. Han visste vad han hette, var han bodde och att han var 80 år gammal. Jag frågade vart han hade varit på väg och om det var någon som väntade på honom där. Han började prata om sin son, men när vi ville ringa till sonen så ändrade han sig. Vi fick inte ringa till hans son, vad skulle vi göra det för, det var bara onödigt att blanda in honom. Han kanske vill veta att du är på väg till sjukhus försökte vi förklara, men då blev gubben misstänksam. Hade vi ringt efter ambulans?  Han försökte resa sig igen, men när han inte lyckades gick han med på att vänta tills de kom så att de kunde ge honom ett plåster så att han kunde gå hem sedan. Det var inte bara huvudet som blödde och nästan hade gjort slut på alla pappersservetterna, han hade även ett ganska stort skrubbsår på högerarmen som han fick efter att ha cyklat in i väggen. Eller skrubbsår ger kanske en missvisande bild. Över ett ganska stort område på underarmen hade hans tunna pappershud skalats av och låg ihoprullad och blottade köttet och något gulprickigt (kanske fettvävnad, jag har inte så stor koll på vad som finns under huden). Det såg åtminstone ut som att det skulle behövas ses över med mer än ett plåster. Han hade shorts på sig och hade dessutom fått lite blödande småsår på benen, men det såg inte ut att vara någon fara.


Ambulansen kom, och två killar klev ur. Den ena tittade till såret i huvudet på gubben. Hade du cykelhjälm? frågade han. Behöver du ens fråga det? svarade gubben. Den andra ambulanskillen hjälpte den kille som stått med pappersservetter mot gubbens huvud att tvätta bort allt blod som han fått på sig. Sedan började ambulanskillen att rulla ut en bår ur ambulansen, och när gubben såg det började han genast att protestera. De lyckades övertala honom att bara sätta sig på båren och undersökas i ambulansen, de skulle inte köra iväg med honom om det inte behövdes, och cykeln gick tjejen och ställde och låste i ett cykelställ i närheten. Gubben fick hjälp att resa sig upp, och stående såg han väldigt ostadig ut och erkände att han nog kände sig lite vinglig ändå.


Vi fick lämna en redogörelse för vad som hänt och kunde avsluta promenaden. Förutom att ambulansen stod där så fanns det bara en blodpöl kvar på gatan som tydde på att något hade hänt, och jag slogs av tanken att för att ambulanspersonal ska kunna göra sitt jobb så är de väldigt beroende av att privatpersoner ringer till dem.

Presentation

Sök i bloggen

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017
>>>

Kategorier

Senaste inläggen

Fråga mig

3 besvarade frågor

Senaste kommentarerna

Tidigare år

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Gästbok

Följ bloggen

Följ Dilemma - based on a true story med Blogkeen
Följ Dilemma - based on a true story med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se