På Biskops Arnö behöver man aldig vara hungrig. På fasta tider går man till fikarummet och blir serverad. Och det är alltid lika gott.

08.30 Frukost

10.30 Fika

12.00 Lunch

14.30 Fika

17.00 Middag

21.00 Fika

(Okej, här är resultatet från gårdagens skrivövning. Uppgiften: Skriv en halv A4 sida om ett minne.)

Jag har alltid älskat hundar. Så länge jag kan minnas. Eller jag kan i alla fall inte minnas att det skulle ha funnits en tid då jag inte älskade hundar. Och den största drömmen av dem alla: En egen hund! Men vad gör man när man har en lillebror som är för liten. När man själv är i den åldern då föräldrar är allsmäktiga och den enda tänkbara möjligheten att någonsin få något bestod av tjat och önskelistor inför jul och födelsedagar. Men lillebror är för liten...

Men så kom den där dagen när lillebror inte var för liten längre. Dagen då mamma satt och läste tidningen och fick syn på en annons och fick en idé och utan att knappt titta upp från tidningen, till synes helt oberörd, sade ”Det finns en hund här som jag tänkte att vi kanske kunde åka och titta på.”

En Cocker spaniel, 1 år (bra tyckte mamma, då slapp man valpstadiet), tik, röd (fast för mig skulle hon alltid vara ljusbrun). En Lady, som i Lady & Lufsen. Men jag kunde aldrig se någon likhet med den tecknade Lady.

Vi åkte och tittade på hunden, mamma och jag. Ella. Hur jag än tänker efter så kan jag inte minnas det där allra första ögonblicket när jag såg henne första gången. Men jag minns, eller tror mig minnas, att labradorvalparna i inhägnaden bredvid var så mycket sötare.

Ella fick följa med oss hem och jag hade nog dittills i mitt nioåriga liv aldrig varit lyckligare. Jag älskade den där hunden. När hon satt i köket och skällde på fåglarna utanför fönstret, när hon krafsade sönder ytterdörren för att hon ville komma in, när hon grävde upp rabatterna, när hon kom in med grus i tassarna, snöbollar på öronen, kardborrar på bröstet och fästingar i pälsen, då älskade jag den där hunden över allt annat.

Det har varit examensfest på min arbetsplats, och precis som tidigare år så har man funderat lite löst på att ha någon form av musik men det har inte blivit av. Det här gången skulle tillställningen vara i en lokal där det står ett piano, så under planeringsdagen förra veckan tyckte jag att någon kanske åtminstone kunde spela något på det. Ingen nappade riktigt på förslaget, så det slutade med att jag tog på mig uppgiften själv. Hur svårt kan det vara? Jag skrev ut noterna till Den blomstertid nu kommer och under tre dagar har jag öva på den varje ledig minut (typ max 20 minuter varje dag, på grund av en kolossal tillfällig arbetsbelastning som har gjort att jag arbetat över 2 timmar både måndag och tisdag). Ungefär 1 timme innan det var dags övade jag in det sista och lyckades klinka fram den skapligt när det väl gällde. Jag känner mig nöjd.

När jag är på väg hem från jobbet i fredags hör jag en duns till vänster om mig och när jag tittar dit hinner jag precis se en fågel störtdyka ner i marken och landa pladask.

Birds falling down the rooftops. Out of the sky like raindrops.

Den ligger helt platt, med vingarna utåt och huvudet bakåtböjt över ryggen och näbben öppen rakt upp mot himlen. Den är helt blickstilla. Shit, den har brutit nacken! Den måste ha flugit in i fönstrer på huset och störtat. Men den blinkar, så den lever. Jag går fram och puttar försiktigt till huvudet med foten så att det ska hamna rätt, det ser för obehagligt ut när den sitter sådär. Då ramlar huvudet och hela fågeln framåt och ligger nu istället med kinden mot marken, vingarna fortfarande rakt ut.

Jag står och funderar på vad jag ska göra och försöker motstå frestelsen att stryka fågeln tröstande över ryggen. Helst av allt vill jag ta den i fickan och rusa till närmsta veterinär. Då kommer en arbetskamrat cyklandes och jag konsulterar henne för rådgivning. "Vi måste döda den!" hävdar hon när jag har förklarat situationen. Fågeln har nu satt sig upp, dragit in vingarna lite och ruskat på huvudet. Jag misstänker hjärnskakning, men tror inte längre på bruten nacke.

"Vi ska inte döda den!"

"Men tänk om den lider."

Jo visst, det skulle vara hemskt om den lider, men det skulle vara ännu hemskare om vi dödade den om den har en chans att klara sig. (Människor lider ju, då kan väl djur också göra det ibland...)

Fågeln gör inga fler försök till att röra på sig, och nu kryper det myror på den. Min arbetskamrat tror att den kanske är paralyserad av att vi är så nära, föreslår att vi ska lämna den ifred och sedan titta på måndag om den är kvar. Innan jag går tar jag ett maskrosblad och stryker bort alla myrorna och önskar fågeln lycka till.

Hela helgen funderar jag på vad som hände med den där fågeln. Enda sättet för mig att få reda på det är ju om den ligger död kvar på måndag, och det vill jag ju inte. Då svävar jag hellre i ovisshet och föreställer mig att allt blev bra.

I morse gick jag förbi och såg ingen fågel...

Efter jobbet går jag förbi platsen tillsammans med en annan arbetskamrat och berättar om fågeln för henne. "I fredags?" frågar hon "precis här?" Hon berättar då att när hon gick hem från jobbet i fredags hade det suttit en kvinna på huk där och fotat en fågel, helt fascinerad över att hon fick komma så nära. Min arbetskamrat hade stannat och tittat på. "Vad hände med fågeln?! Rörde den på sig??"

"Ja" berättar min arbetskamrat. "När kvinnan hade fotat klart och gått en bit bort så ruskade fågeln på sig och flög upp i ett träd i närheten." !!!

Nu är det ett och ett halvt år sedan vi flyttade från vår förra lägenhet. Eller är det två och ett halvt år sedan...? Kan tiden gå så fort? Nej, drygt ett och ett halvt år borde det vara. I söndags var jag tillbaka. De som köpte av oss ska sälja och jag och W gick dit på visningen. Det är som en helt ny lägenhet. De har gjort om planlösningen och målat allt vitt. Vi hade en hel del färger på väggarna, men nu var det vitt överallt, vitmålat och vita tapeter. Och knappt några möbler. Endast det allra nödvändigaste, men jag har svårt att föreställa mig att de har lyckats bo så hela tiden.

När vi flyttade in i lägenheten gjorde vi om en hel del. Den var riktigt risig och vi målade alla lister, väggar, tak och balkongen, alla köksluckor, lade nytt golv i köket, skaffade ny spis och nytt kakel och totalrenoverade hela badrummet. Jag tänkte många gånger att om han som sålde lägenheten till oss såg den då så skulle han inte känna igen den. Nu på visningen kände vi inte igen den. Det kändes inte som att vi hade bott där i åtta år. Jag saknade badrummet och balkongen lite, men jag skulle absolut inte vilja flytta tillbaka.

Han som sålde till oss fick till sist slumpa bort lägenheten till fast pris. När vi sålde fick vi till sist slumpa bort den till fast pris. Nu har den 7 budgivare och är uppe i ett rejält överpris. Vitt och sparsam möblering lönar sig.

Jag har inte varit lika intresserad av övergivna platser som W har varit, men när Jan Jörnmark hade en föreläsning på min arbetsplats så passade vi båda på att gå dit och lyssna. Ganska fascinerande faktiskt, och snygga bilder.

Övergivna platsers hemsida finns här.

Återigen har jag deltagit i en litterär vårfestival inför vilken jag hade blivit tillfrågad om jag hade lust att läsa några egna texter. Jag läste två låttexter som jag skrev i höstas. Jag fick beröm av en besökarna efteråt som undrade om jag hade några kopior på texterna som hon kunde få. Hon fick mina ex, kul att hon gillade dem.

Det här är den ena av texterna som jag läste upp:

Jag var och Bowlade i lördags och jag tycker att det är riktigt roligt även om jag är förvånansvärt dålig. Jag fattar knappt själv att det kan gå så dåligt. Eftersom jag är bra på att jonglera så har jag alltid tänkt att jag har någon form av bollsinne och när jag tänker på bowling så ser jag framför mig att jag är ganska duktig bara jag koncentrerar mig. Det har visat sig att så inte är fallet. Jag får vara glad bara jag får ner någon kägla och klotet inte åker i rännan hela vägen.

Men i lördags tändes ett litet hopp i mig igen. Min syrras kille var med och han har varit tävlingsbowlare, och efter en hel del tips från honom så börjar jag nu fatta varför det går så dåligt för mig. Bland annat behövde jag skaffa en bättre pendel. När jag provade det så tappade jag hela klotet i full fart bakåt istället, och det berodde tydligen på att jag hade valt ett klot med för stora hål. Mycket att tänka på alltså. Jag ska också rulla iväg klotet, inte med tummen uppåt, utan med insidan av handleden. Nu ska jag försöka komma ihåg allt det här till nästa gång.