Av: Joy Fielding

Om det inte var för titeln på den här boken, att omslaget föreställer en flytande kropp, att den är kategoriserad som spänning och för att författaren då och då hintar om att något kanske inte riktigt är som det ska i stil med "jag var naiv", "hon var inte den hon utgav sig för att vara" osv, så skulle jag långt in i läsningen tro att den är en vanlig roman åt chick lit hållet. Visserligen har huvudpersonen Terry en man som smyger omkring utanför huset och som ibland ringer henne med hälsningar från den förra hyresgästen till stugan Terry har på tomten, men bortsett från det så är det egentligen ingenting märkligt som händer. Ändå finns det ett inslag av spänning i handlingen, kanske mest på grund av Terrys misstänksamhet. Det är först på sida 278 som något verkligen händer, men sen tar det fart, och inte alls i den riktning jag hade föreställt mig.

Av: Emylia Hall

Från nio års ålder till tretton års ålder tillbringar Beth Lowe en eller två veckor varje sommar i Ungern hos sin mamma. Sedan slutar hon tvärt, bryter all kontakt, vill aldrig mer åka dit eller ha någonting med någon av människorna där att göra.

När Beth är tjugonio år får hon ett fotoalbum med posten. "Sommarboken" heter albumet och innehåller foton från Beth somrar i Ungern. Beth tittar ingenom albumet och minns sina somrar. Ett kapitel är ett foto och en sommar, ett ganska bra sätt att bygga upp boken på.

Allting är lyckligt och trevligt och det finns ingenting som tyder på det uppbrott som man vet ska komma. Det är först vid sista fotot som Beths somrar får ett abrupt slut.

Den här historien lämnar en oerhört bitter eftersmak. Det finns så mycket som borde ha varit annorlunda. Jag blir nästan tokig på att de inte pratar med varandra, utan bara flyr och förnekar. Med tanke på hur lyckligt Beth har varit i Ungern genom hela boken så förstår jag inte hur hon är villig att ge upp det så lätt, eller hur föräldrarna kan låta henne göra det. Var inte så långsint. Prata, gråt ut, förlåt och gå vidare.

Av: Donna Tartt

När Theo Decker är tretton år gammal befinner han sig tillsammans med sin mamma inne på ett museum som blir utsatt för ett terrordåd. En bomb sprängs, många människor dör, bland dem Theos mamma, medan Theo själv klarar sig i stort sett oskadd och hans liv tar en helt ny vändning. Av en döende gammal man på museet får han en tavla (Steglitsan), en ring och en adress.

Tavlan påminner Theo om hans mamma och han behåller den trots att han vet att den borde lämnas tillbaka till museet. Den blir både en tröst och ett dåligt samvete.

När kompisen Boris kommer in i historien retar jag mig på honom lika mycket som jag gillar honom. Han är som en räddning för Theo, men också den som styr honom i en tveksam riktning. Går det att lita på Boris? Som karaktär är han nog den starkaste i hela boken.

Jag tycker om den här boken. Trots att den är på nästan 800 sidor så går den snabbt att läsa och jag tycker att den är intressant nästan hela tiden. Det kanske blir lite för mycket droger efter ett tag, men historien går ändå framåt, och trots sidospår håller tavlan ihop det hela.

Av: Claire Dederer

Det första jag tänker på när det gäller den här boken är att det som en yogaversion av Nick Hornbys Fever Pitch.

Dederer bestämmer sig för att börja med yoga, och genom boken får man följa inte bara hur hon utvecklas i olika yogaställningar utan också i livet. Ett kapitel beskriver en yogaställning och drar paralleller till hennes liv i övrigt, som frustrationer, vardag, vänner, barn, man och jobb.

Jag kände inte till Claire Dederer sedan innan och skulle nog inte kommit på tanken att läsa en bok om hennes liv om det inte var för att jag hade fått den gratis. Visst är det oftast intressant att läsa om andra människors liv, men i Dederers fall är det ganska vardagligt och jag tycker inte att boken intresserar mig särskilt mycket. Däremot så känner jag faktiskt ett visst intresse för att prova på yoga.

Av: Bea Uusma

Förut visste jag inte ens om Andrées polarexpedition. Nu vet jag nästan allt tack vare Bea Usmas spännande och detaljerade skildring av äventyret. Uusma skriver att hon har blivit helt uppslukad av expeditionen och mysteriet med dödsorsaken, och när jag läser boken rycks jag med av hennes entusiasm. Det här måste vara en av de mest fängslande böckerna jag har läst, och det är lika intressant att läsa om själva expeditionen som att läsa om Uusmas forskning och upptäckter i deras fotspår.

Jag är oerhört imponerad av det flera års arbete som Uusma har lagt ner i sitt försök att hitta expeditionsmedlemmarnas dödsorsaker. Jag kan bara tacka henne för hennes noggrannhet, nyfikenhet och slutsatser, och förmågan att sammanställa allt på ett sätt som är lättillgängligt, gripande och bitvis humoristiskt.

REKOMMENDERAR

Av: Anita Diamant

Huvudpersonen och berättarjaget i The red tent är Dinah, patriarken Jacobs enda dotter. I del ett får man Dinahs fyra mammors historia, systrarna Leah, Zilpah, Rachel och Bilhah. I del två berättar Dinah sin egen historia. Enligt Dinah i den här boken så finns hennes historia som en fotnot i Bibeln, där fokus istället ligger på den välkända historien om hennes pappa. Jag har försökt hitta information på Internet om vad som står i Bibeln och hur mycket som stämmer överens med historien i The red tent, och det lilla jag har hittat verkar stämma. Egentligen tycker jag inte att det spelar någon roll, men jag tycker att det är intressant att man kan ta en historia ur Bibeln och göra den läsvärd.

I första delen av boken, den om Dinahs mammor, handlar det väldigt mycket om barnafödande. I stort sett det enda som de här fyra kvinnorna gör är att föda barn, och tillsammans ger de Jacob tretton överlevande barn. Första delen känns lite för lång och uttjatad och jag ledsnar ungefär halvvägs på beskrivningar av förlossningar. 

Dinahs historia i del två är mer spännande. Familjen lämnar sitt hem efter 20 år för att bege sig till Jacobs hemland och återförenas med hans familj. Dinah träffar en prins som hon förlovar sig med, men avundsjuka hos några av hennes bröder och brutala mord gör att hon vänder sin familj ryggen och flyttar till Egypten där hon startar ett nytt liv utan att berätta för någon om vilken släkt hon kommer ifrån. Jag tyckte att det var en oväntad vändning i boken och det behövdes för att hålla intresset uppe.

På det stora hela påminde den här historien mig lite om Game of Thrones. Jag tror att det var miljön, olika släkter och långa resor mellan länder som gjorde det.

Av: Jonas Hassen Khemiri

Ett öga rött är skriven i dagboksform och jaget är den 15-årige Halim. Han bor i Stockholm med sin pappa och man får följa hans vardag, framförallt relationen till pappan och hur han har det i skolan.

Språket i boken är väldigt speciellt. Wikipedia kallar det förortssvenska. Till en början blir jag ganska trött av språket och har svårt att få till ett flyt i läsningen. Men jag vänjer mig snabbt och tycker att det är språket som gör hela boken. 

Av: Kajsa Ingemarsson

Jag hade föreställt mig lite mer handfasta rakt-på-sak tips när jag började läsa den här boken, men istället, precis som Ingemarsson själv skriver i inledningen, så innheåller boken mycket resonemang och tankar om vad kreativitet är. Det blir lite för flummigt och luddigt för mig. När jag tänker på kreativitet så tänker jag mig inte ett spädbarn som tar sitt första andetag, och även om jag förstår hennes tankegång så håller jag inte riktigt med. För mig är kreativitet något annat.

Till en början så tycker jag att boken är alldeles för djup, nästan religiös. Hon pratar om inre vägledning, universums samlade visdom och det stora nätverket som vi alla kan koppla upp oss på mentalt. Hon skriver många gånger att något är på ett visst sätt (till exempel att det finns ett stort nätverk med samlad visdom), men det framgår inte om det är Ingemarssons egen föreställning, eller om det finns mer tyngd bakom påståendet.

Mot slutet av boken tycker jag att den börjar bli mycket mer vettig, och det finns faktiskt en hel del bra tips i den. Även om jag kanske inte tror att alla problem löser sig bara man lyssnar på rätt sätt till sin intuition och vattnar sina tankefrön, men jag tror definitivt att jag skulle kunna få ett intressantare liv om jag vågade chansa mer och inte bara tänka mig fram till beslut utan också känna.

Min och Ingemarssons syn på kreativitet är vitt skillda. Jag hade tänkt att jag kanske skulle få en otrolig lust att skriva låttexter efter att ha läst boken, men jag tycker snarare att jag fick mer lust att låta mina känslor vara med och fatta beslut i fortsättningen. Ett exempel nu inför sommaren är att jag har funderat på två olika resor. Den ena är "enklare", det är närmare, inte så omständigt och billigare, men känns inte heller så jättekul. Den resan hade jag bestämt mig för. När jag hittade den andra resan så fanns det mycket mer som blir krångligt och flera argument för att inte välja den, men jag känner för den mycket mer. Nu har jag bestämt mig för den som jag helst vill åka på. Min underrubrik till boken skulle inte vara "Vägen till ett kreativt liv" den skulle nog vara något i stil med "Må bättre i vardagen".