Av: Hans Olsson

Sedan jag läste John Ajvide Lindqvists novellsamling Pappersväggar har jag inte gillat någon annan novellsamling förrän jag läste den här.

Till en början visste jag inte alls vad jag skulle förvänta mig. Samlingen inleds med novellen I lindormens grepp där man möter en morfar med sitt barnbarn ute på en flerdagarsvandring. Först verkar allt helt normalt, men snart glider novellen över åt det mer övernaturliga hållet. Något som sedan kommer igen i de övriga tolv novellerna, och som också är det som gör att jag verkligen gillar den här samlingen.

Jag vet inte riktigt vilken av novellerna som jag tycker allra bäst om. Jag tycker att de allihop är riktigt bra. De börjar ganska vardagligt, kryddas med det övernaturliga, och avslutas utan direkta förklaringar. Den novell som jag däremot hade svårast för var Lisas hunddagis och det beror nog enbart på att jag själv har min hund på dagis.

Jag gillar ett en novells huvudperson dyker upp som en biperson i en annan novell, och jag gillar hur den sista novellen på ett fint sätt knyter ihop hela samlingen.

REKOMMENDERAR

Av: Curtis Sittenfeld

Tvillingarna Kate och Vi är synska och har helt olika sätt att förhålla sig till sin övernaturliga egenskap. Kate vill hålla det hemligt och försöker bli av med sin förmåga, medan Vi öppet kallar sig medium och försörjer sig genom att spå folk, vilket har lett till en långvarig konflikt mellan systrarna. När Vi får ett varsel om en kraftig jordbävning vill hon gå ut i media för att varna folk, vilket får Kate att bli riktigt arg då hon hellre vill tysta ner systern.

Boken är skriven ur Kates perspektiv. I vartannat kapitel följer man nutiden som närmar sig datumet för Vi's förutspådda jordbävning, och i vartannat kapitel får man följa Kate och Vi från barndomen och upp i vuxen ålder.

Att den ena tvillingen heter Vi gör det ibland lite otydligt. Kates historia är berättad med "jag-perspektiv" och när en mening börjar med "Vi åkte..." är det till en början oklart om hon menar sig själv och sin syster, eller enbart systern. Det är inga missförstånd som inte klaras upp direkt när jag läser vidare, men jag måste ändå tänka till lite i läsningen.

Precis som Sittenfelds tidigare böcker är den här välskriven och mästerligt berättad, men jag tycker fortfarande att hennes bästa bok är Presidentens hustru.

Av: Carlos Ruiz Zafón

Ängelns lek är en fristående "uppföljare" till Vindens skugga och utspelar sig innan den förra boken. Miljön är densamma. Barcelona, bokhandeln Sempere & Söners bokhandel och De bortglömda böckernas gravkammare. Men när Vindens skugga utspelade sig mest på 1950-talet rör sig Ängelns lek mer kring 1920-tal.  

Ängelns lek är till en början en ganska stillsam historia om David som jobbar på en tidningsredaktion med en dröm om att bli författare, och som får börja skriva romaner under pseudonym på uppdrag. Han kommer i kontakt med en man som vill att han ska skriva åt honom och först då börjar det bli ganska mystiskt. Man är redan halvvägs in i boken när mord börjar förekomma.

David adopterar en bok från Den bortglömda böckernas gravkammare, vars författare är död. Mord misstänker David, och han har en känsla av att han själv är på väg att gå i samma fotspår. När han försöker få reda på vad som hände med författaren trasslar han till det mer och mer för sig.

Jag tycker om Ängelns lek, men jag saknar det lite snabbare tempot och de invecklade historierna från Vindens skugga. Jag tycker inte heller riktigt om dialogerna, jag tror att det är tänkt att de ska vara "rappa".

Av: Claes de Faire

Jan-Carl, Louise och Julia är en familj överklassmänniskor som utifrån sett lever perfekta liv, men som alla brottas med sina egna problem. Jan-Carls och Louises äktenskap är bara för syns skull, de har sedan länge tröttnat på varandra, och löser det genom att hitta andra att ha sex med. Julia går på internatskola och är tillsammans med Didrik som hon tycker så mycket om, och är så rädd för att han ska bedra henne, att hon bestämmer sig för att göra det först för att det är säkrare att vara den första som sviker.

Jag tycker att boken är ganska tråkig, och liksom bara maler på. Det finns ingenting i handlingen eller karaktärerna som jag engagerar mig i. Och jag vet inte om jag har hängt med för dåligt när jag läst, eller om det helt enkelt är otydligt, men jag förstår faktiskt inte riktigt hur den slutar.

Av: Chimamanda Ngozi Adichie

En halv gul sol utspelar sig i Nigeria under 60-talet. Boken är indelad i fyra delar, varav del ett och tre utspelar sig i början av 60-talet och del två och fyra i slutet. I varsinna kapitel berättas historien ur tre olika personers perspektiv, tjänstepojken Ugwu som lämnar sin fattiga familj för att börja jobba åt den politiskt engagerade Odenigbo, den välbärgade Olanna som trotsar sina föräldrar för att flytta ihop med Odenigbo och där gör allt hon kan för att hålla ihop familjen, och engelsmannen Richard som kommer till Nigeria för att skriva en bok och blir kvar för att han förälskar sig i landet, kulturen och Olannas tvillingsyster Kainene.

Till en början tycker jag bättre om delarna som utspelar sig i början av 60-talet, då fokus ligger mer på relationer, familjesituationer och vardag.  Del två tycker jag är för politisk och jag tappar lite fokus när jag läser. Del fyra är nog den del som är den starkaste i hela boken, som allting leder fram till och som gör boken till den läsupplevelse som den är. I del fyra utbryter krig och Biafra bildas. Svält, bombningar, kwashiorkor, flykt, tvångsrekryteringar. Ett försök att överleva i en extrem situation.

Boken är välskriven, vacker, sorglig och gripande.

REKOMMENDERAR

Av: Felicia Feldt

Felicia Feldt är dotter till författaren Anna Wahlgren som skrivit om barnuppfostran. I Felicia försvann beskriver Feldt händelser från sin barndom som gör att man inte kan bli annat än kritisk till mammans uppfostringsmetoder och val av uppväxtmiljö för sina barn. 

Feldt skriver kort om flera olika situationer från barndomen och upp i vuxen ålder. Hon beskriver händelser, minnesbilder, utan kronologisk ordning, och hon visar ett tydligt missnöje (hat till och med) mot sin mamma. Boken känns främst som ett försök till att skriva av sig, att bli hörd, och få visa upp en annan bild av uppväxten än den mamman skriver om i sina böcker, och slutar med en fiktiv begravning som för mig känns som ett avslut från Feldts sida. Ett sista uppbrott från mamman.

Av: Jo Nesbø

Det här är den första Nesbø boken som jag läser utan antihjälten Harry Hole. Jag har varit lite tveksam till hans böcker utan Hole och tänkt att de omöjligt kan vara lika bra. Hole är ju den smarta, modiga och regeltänjande polisen som löser alla gåtor och står för alla spännande vändningar. Men det visar sig att fler kan tänka utanför boxen och Sonen är på många sätt en Harry Hole roman bara utan Harry Hole.

En av huvudpersonerna i Sonen är heroinisten Sonny som sitter i fängelse för att han erkänner mord som andra har begått. En dag efter tolv år i fängelse får han höra något om sin pappa som gör att han bestämmer sig för att rymma och hämnas. Efter sig har han polisen Simon Kefas. Sonny och Simon tillsammans påminner mig en hel del om Harry Hole.

Sonen innehåller många karaktärer och personporträtt och till en början har jag svårt att hålla isär vem som är vem. Och som i andra Nesbø romaner så kan det vara svårt att hänga med i vändningarna och intrigerna. Ledtrådar smygs in ända från början, men kan vara lätta att missa om man läser för slarvigt.

Något jag gillar i sättet att skriva är att många gånger betraktas personer och händelser utifrån, istället för att beskrivas genom personen som är med om dem. Sonen kan beskrivas som "grabben" av någon äldre eller "mannen" av någon yngre. Eller bara som en joggare man möter på gatan om han ses av någon som inte vet vem han är. Men man förstår att det är samma person det handlar om om man också får veta att han har en röd sportväska.

I Sonen gäller det att hänga med när man läser och anta att all information är viktig.

Av: Karl Ove Knausgård

Det här är första delen i Karl Ove Knausgårds autofiktiva självbiografi, som finns i sex fristående delar. Tankarna i boken kretsar kring Karl Oves pappa och dennes död. Pappan dör och Karl Ove åker tillsammans med sin bror Yngve till farmoderns hus, där pappan bott de senaste åren, för att städa ur och förbereda begravningen. Under tiden svävar boken ut i minnesbilder och tankegångar och målar upp en ganska osmickrande bild av Karl Oves pappa.

Trots att boken är väldigt vardaglig, med en extremrealism på sådan detaljnivå att man till exempel får läsa om hur han sköljer potatis och jorden rinner ner i avloppen, så tycker jag om att läsa boken. Det är någon med känslan och stämningen som gör att jag fastnar och läser ut boken ganska snabbt.