Idag har Wilma förnyat sin vaccinering. Hon är en van besökare hos veterinären och även om hon inte tycker om det så protesterar hon inte vilt. Hon gillar inte att stå på själva bordet. Hon ska alltid stå längst ut på kanten och luta sig mot mig eller W, så att det verkar som att om vi flyttade på oss så skulle hon ramla ner. Men det är också det största tecknet på missnöje som hon visar. Själva undersökningarna går oftast bra.

Den här gången var det alltså dags för spruta, och sköterskan ville att jag skulle hålla i huvudet. Så att hon inte skulle bitas, antar jag, eller sprattla och försöka komma loss. Men Wilma reagerade inte ens. Inte när sköterskan stack in sprutan i nackskinnet, och inte när hon tryckte in vätskan. Inte ett pip, inte ett ryck, inte ett tecken på att något hade hänt över huvud taget. Ingenting. Duktig.

Sen när vi var hemma igen skulle jag klippa klorna på henne. Samma sak gäller då. Man förstår att hon inte gillar det, men hon protesterar inte. Jag brukar lägga henne i famnen med tassarna uppåt när jag klipper och hon brukar ligga där tyst och stilla med en min av tydlig motvilja. Och idag råkade jag klippa henne i pulpan på en klo och det droppade en del blod. Trots det så reagerar hon knappt, och ligger snällt kvar tills W har hämat potatismjöl och blodet slutat droppa och jag kan utan problem klippa klart resten av klorna. Med tanke på hur ofta hon är sjuk så är jag väldigt glad att hon är så lätthanterlig.

Efter min joggingrunda i morse öppnade jag grinden in till köket där Wilma är när hon är ensam hemma och gick sen och lade mig utmattad i soffan. Jag ropade på Wilma några gånger för att se om hon ville vara med, men hon kom inte. Det är inte alltid hon gör det, och särskilt sen hon blev sjuk så har hon dragit sig undan lite mer.

Jag låg och slökollade på TV och tänkte att Wilma nog var trött och ville vila i sin korg som hon har i köket. Efter ungefär 10 minuter hörde jag ett ynkligt, försiktigt gnäll. Inte som att hon klagade på något, utan mer frågande och som om hon ville ha uppmärksamhet. Sen var det tyst igen. Jag hörde henne trots att jag hade TV'n på, men det var knappt.

Jag gick till köket för att kolla varför hon gnällde och då visade det sig att grinden in till köket hade glidit igen igen efter att jag i all hast öppnade den. Wilma blev jätteglad när jag öppnade den, hon ville visst vara med. Sen lade vi oss i soffan tillsammans.

Hon är så gullig. Jag tänker mig att hon ser att jag öppnar och reser sig ur korgen för att följa efter mig, men innan hon hinner ut ur köket svänger grinden tillbaka och stänger in henne igen. Och då står hon där vid grinden och väntar tålmodigt.  Hon väntar i 10 minuter innan hon försiktigt kallar på uppmärksamhet. Söta hund.

Jag har börjat dagen med att morgonmysa med Wilma. Sen tog jag en joggingrunda innan frukost. Nu har jag precis duschat och börjat komma i ordning. Snart ska vi åka hem till W's farmor och farfar. Jag fyller år på tisdag och de ringde i veckan och sa att jag hade ett kuvert att hämta hos dem.

Idag var Wilma på återbesök hos veterinären. Om jag har uppfattat det hela rätt så finns det fyra scenarion kring hennes sjukdomsbild varav en (den allvarligaste) redan är utesluten.

Sjukdomen kan vara granulomatös, eller så är den det inte. Och om den inte är det är prognosen betydligt bättre. Det värsta skulle vara om sjukdomen är granulomatös och hunden inte svarar på medicinen, då är det i stort sett kört. Det gäller inte Wilma, hon svarar bra och har knappt några biverkningar.

Det andra alternativet är att sjukdomen är granulomatös, men hunden svarar på medicin. Det märker man när man trappar ner på kortisonet. Om sjukdomen är granulomatös kommer symptomen direkt tillbaka. Då måste hunden äta medicin resten av livet och det kan den bara göra om den inte har kraftiga biverkningar (vilket Wilma inte har!). Däremot vet vi inte hur det är med livslängden i ett sådant fall, antagligen blir den kortare.

Tredje möjligheten är att sjukdomen inte är granulomatös. Då slutar hunden med medicinen och lever normalt, men kan få skov. Alltså att syptomen kommer tillbaka och en ny medicinkur behövs. Skov kunde komma 1 gång i månaden till 1 gång i halvåret. Fast jag förstår inte hur det kan komma ett skov en gång i månaden när kortisonbehandlingen håller på i mer än en månad...

Sista möjligheten, och håll tummarna nu, det är att hon blir helt frisk och att det var en engångsgrej. Det finns alltså fortfarande en chans att det är så. Hoppas, hoppas!!

Men även i case 4 kan det ha påverkat livslängden. Wilma kan bli helt frisk och leva normalt, men ändå inte bli lika gammal som hon hade kunnat bli annars. Jag försökte pressa veterinären på förväntad livslängd. Jag frågade om hon trodde att Wilma kunde bli 15 år, men det trodde hon inte. Jag frågade om Wilma kunde bli 10 år, och det var inte omöjligt men gick inte att svara på. Jag frågade om vi borde köpa en till hund och det tyckte veterinären var en bra idé, men jag förstod inte riktigt om det var för att hon tyckte att Wilma skulle ha en kompis.

Vi ska på ytterligare ett återbesök om en månad och först då ska vi börja trappa ner dosen. Då får vi hoppas att inga symptom kommer tillbaka. Veterinären tyckte att vi inte skulle hålla på med någon agility under den här månaden (vilket är högsäsong för agility, tusan också). Vi påpekade att den förra veterinären hade sagt att vi visst kunde köra agility, men då svarade den här att vi kunde det då, men att hon skulle inte göra det om det var hennes hund. Vad svarar man på det? Det är ju bara att låta bli. Lydnad däremot gick bra, så jag ska kolla efter kurser och tävlingar.

Vi åkte ut till Rallylydnadstävlingen i Norrtälje idag. Det var riktigt fint vänder och vi hade hade med oss en filt och fika och hade picknick och tittade på de tävlande hundarna. Visst hade det varit kul att vara med själva också, men det var kul ändå att åtminstonde vara där.

För första gången på länge såg Wilma glad ut.

Igår var Wilma hängig på förmiddagen, men sen tog vi bilen och åkte en sväng med henne. Då blev hon mycket piggare. Hon gillar att åka bil. Hon kan titta ut genom rutan och lukta efter spännande lukter ur fläkten.  Det är som att gå en långpromenad utan att anstränga sig. Vi hittade på olika ärenden bara för att åka omkring. Bland annat åkte vi till en djuraffär där Wilma fick välja själv vilket godis hon ville ha. Då blev hon riktigt glad.

Idag var det tänkte att Wilma skulle tävla i Rallylydnad, men vi har avanmält oss på veterinärens inrådan. Det är i Norrtälje och vi tänker åka dit ändå. För att få en biltur och för att titta på de andra hundarna som tävlar.

Wilma är rakad i nacken nu efter hennes ryggmärgsprov. Jag tycker att den frisyr hon har fått är som en bakvänd version av Milan Stankovics frisyr som han hade när han tävlade för Serbien igår.

Jag kan höra Dr House gäng säga det, "maybe autoimmune". Det brukar de gissa på vid knepiga fall, och det verkar det som att vår veterinär har gissat på också.

Wilma är hemma nu och vi har fått veta att provresultaten visade inflammation i ryggmärgen. Men mycket mer än så vet vi inte. Vi fick med oss lite information på papper, men där tycker jag inte att det står något rakt ut och jag vet inte hur jag ska tolka det.

Det står något om en "inte allt för ovanlig sjukdom" som kan drabba hundar som Wilma och som kan ge de "symptom som vi beskrivit". Betyder det att hon har den sjukdomen? Betyder det att de gissar på det utifrån våra beskrivningar? Eller tyder provresultatet på det?

Den mest skrämmande meningen är: "En del hundar svarar väldigt bra på behandlingen och kan leva länge med denna sjukdom medan andra inte alls mår bra, trots behandlig". Vad innebär det?

Wilma ska äta kortisontabletter nu, och "tillsvidare". Jag tycker att den här diagnosen är luddig. Jag vill veta mer. Och jag vill att de ska ha fel, jag vill inte att Wilma ska ha någon sjukdom alls!

Nu är Wilma hos neurologen. De kan inte komma på vad det är för fel på henne. Hon ska vara kvar där idag och de ska söva henne och röntga henne och ta ryggmärgsprov. Och då säger veterinären så där läskigt så att det knyter sig i magen att "en nedsövning innebär alltid en risk, och det bör man veta om".

Jag sitter på jobbet och skickar mentala hejarramsor till Wilma. Gör det ni också.