Wilma har fått komma hem igen nu. Efter ett dygn på sjukhus och prover för flera tusen kronor har de inte hittat något fel på henne. Vi väntar fortfarande på vissa provresultat. Och hon ska tillbaka på fredag och träffa en neurolog.

När jag hämtade henne blev hon jätteglad och hon verkar piggare än på länge, men hon är fortfarande inte normal. Hon piper till ibland som om hon har ont någonstans. Och hon äter mycker mer än vanligt. Vanligtvis låter vi hennes mat stå framme hela dagen, det är inte ens säkert att hon äter upp sin dagsranson. Men nu kastar hon i sig allt direkt.

Veterinären har förberett oss på att det kan komma fler krampanfall, men det hoppas jag verkligen att det inte gör.

Är det bra eller dåligt att veterinären inte ringer? Deras telefontid börjar kl 14 så då kan jag ringa. Men om de ringer innan dess, betyder det då att hon har blivit sämre eller bättre? Vill jag ha ett samtal eller inte...?

Idag har Wilma varit slö och konstig i en vecka. Vi tycker att det har varit lite upp och ner under helgen och trodde att hon var på bättringsvägen.

Idag var Wilma hemma hos vår granne som brukar vakta henne på dagarna. Vid lunchtid ringde Zara till mig och sa "Wilma måste till veterinären NU!" Wilma hade kollapsat på hennes golv. Hon hade vridit kroppen bakåt i ett kraftigt krampanfall, skrikit hjärtskärande och kissat på sig. (Stackars Zara som behövde se det.) Jag skyndade mig hem. Zara ringde till en taxi och jag ringde till Djurakuten. När vi kom fram hade de gjort i ordning ett rum och tre stycken mötte oss och tog hand om oss direkt. De typ tömde henne på blod för att de skulle ta så många prover. Nu får hon vara kvar där minst till imorgon. Humelteorin är kastad åt helvete, det här är något mycket allvarligare.

I fredags ringde jag och pratade med veterinären för att jag tyckte att Wilma gick stelt med bakbenen. Då pratade de om att det kanske kunde vara diskbråck, men att vi inte behövde komma in under helgen. Då hoppades jag så att det inte skulle vara det. Men nu skulle det gärna få vara diskbråck, 8 veckors rehabilitering och en missad agilitysäsong, bara hon kommer ur det här levande och utan men. (Men det är ju inte diskbråck, det avfärdade de snabbt när de såg henne.)

Plötsligt känns det skört med bara en hund. Vi kanske borde skaffa en till.

Det har hänt något med Wilma. Vi fick inte tillbaka henne i samma skick som hon var i när vi lämnade henne till mina föräldrar innan kryssningen.

När vi kom för att hämta henne igår så blev hon glad, men hon blev inte så där överväldigande glad som hon brukar bli. Hon sprang fram till mig och W, men hon försökte inte hoppa upp i famnen. Hon verkar slö. Vanligtvis har hon svansen rakt upp, men nu hängde den nedåt. När man tar i henne så spänner hon sig. Ibland piper hon till, fast ingen är i närheten och nuddar henne.

Vi har gett henne smärtstillande som hon hade kvar av sedan kastreringen och idag har hon varit piggare, men hon är fortfarande inte sig själv.

En annan sak som är annorlunda är att hon har aldrig varit rädd för humlor, hon brukar hugga efter dem om de kommer för nära. Men nu blir hon orolig och vill gömma sig om det kommer en humla...

Wilma och jag har varit ute och lekt idag. Jag och en kompis gick ut och satte oss i en park eftersom det var så fint väder. Det var knappt några andra hundar eller människor där, så jag passade på att öva på att ha Wilma lös.

I början går det bra, men hon blir snabbt modigare och modigare. Hon har inga problem med att gå iväg långt bort så att hon inte längre ser mig. Eller ännu värre, så att jag inte ser henne. Och då blir jag nervös.

Det jag blir mest nervös över är bilar som kör fort. Wilma är inte ett dugg rädd för bilar. Och i hennes storlek syns hon knappt. Dessutom är hon sjukt snabb och kan springa rakt ut i vägen i en väldigt hastighet om hon får för sig det. Men i den här parken fanns det inga bilvägar i närheten, så då är jag istället nervös för stora, lösa hundar. Om en riktigt stor hund får för sig att busa för vilt med Wilma, eller bita henne hårt, kan det gå riktigt illa. Vi har hört att om en stor hund lägger tassen över ryggraden på henne kan den gå av. Det vill jag inte. Därför vill jag ha uppsikt över Wilma hela tiden, så att jag kan ropa in henne om det kommer en annan hund.

Jag och W har försökt "leka indian" med Wilma. Det går ut på att ha henne lös, och när hon inte ser ska man gömma sig. Tanken är att hunden ska bli orolig då och börja leta, och i framtiden akta sig för att inte hela tiden hålla kolla på matte/husse för att de helt plötsligt kan försvinna.

Det här fungerar inte alls med Wilma. För det första kan hon stå och nosa på något hur länge som helst. Det tar en evighet innan hon ens registrerar att vi har gömt oss. Och under den här tiden vill jag ju ha ett gömställe där jag kan se henne, men hon inte kan se mig. När Wilma märker att hon inte ser oss är det inte alls säkert att hon börjar leta, ser hon något mer intressant någon annanstans går hon åt det hållet.

Det har också hänt att när vi har gömt oss och står tålmodigt och väntar, så gömmer sig Wilma för oss. Så att det slutar med att vi får leta efter henne istället. Plan backfired, så att säga.

Jag gick upp tidigt, eller ganska. Jag skulle möta syrran och hennes kille kl 10, men som ni ser så har jag inte gått iväg än. De var lite sena, men det gör inget för det hade jag räknat med så jag inte helt klar än jag heller.

Jag har föreslagit för Wilma att det nog är dags att börja göra sig i ordning nu, men Wilma tycker att hon kan sova lite till. Hon borde äta sin frukost. Även om vi äter lunch i parken, så kommer inte hon att få någon. (Men nu börjar det luta åt att jag kanske får ta med mat åt Wilma också.)

Nu är det bara 10 minuter kvar innan vi drar till årets första agilityträning. Grodan blev överlycklig.

W och jag hade en liten road trip till W's mamma i Stockholm. Det gick bra att åka bil dit, trots lite felkörningar på 2,5 mil.

Jag börjar tycka bättre om mobilkameran också. Inte helt tokiga bilder på Wilma i bilen.