Av: Mons Kallentoft & Markus Lutteman

Zack är en ovaligt ung polis på som jobbar på Särskilda enheten hos Stockholmspolisen. Han drar sig inte för att tänja på gränserna för att få fast brottslingarna han jagar och stoppas inte om oskyldiga råkar dö på vägen. På nätterna är han otrogen mot sin flickvän, dansar på svartklubbar och tar kokain. Han sover knappt och är konstant trött.

Fyra kvinnor blir ihjälskjutna och Zacks enhet kopplas in för att hitta mördaren. Men de hittar mycker mer än så och börjar nysta i organiserad kriminalitet med människohandel och prostitution. Och om man nu råkar hamna öga mot öga med någon av skurkarna man jagar, varför då anhålla dem i väntan på rättegång om man kan mörda dem direkt?

Jag tycker att den här boken har gått överstyr.

Av: Roald Dahl

Roald Dahl är ett namn jag känner igen, men jag vet egentligen inte någonting om vem han är. Jag har sett filmatiseringar av Kalle och chokladfabriken, men jag har aldrig tidigare läst något som han har skrivit.

Kiss kiss är en novellsamling som gavs ut 1959 och består av 11 noveller. Samtliga har något obehagligt över sig och faller mig väl i smaken. I flera av novellerna får man tänka "Åh, om ändå inte...", och de slutar på precis rätt ställe. När man förstår vad som är på väg att hända, men innan det händer.

Jag tycker om alla novellerna, men jag tror att den allra första är den jag gillade mest. The Landlady. Den är både stillsam och makaber på samma gång.

Annat som har fastnat hos mig är den hopplösa situationen i Mrs Bixy and the Colonel's Coat och slutet på Georgy Porgy.

REKOMMENDERAR

Av: Richelle Mead

Det här är den andra delen i Vampire Academy serien. Efter att ha läst den första delen sade jag att om jag skulle läsa fler böcker i serien så skulle det bli på engelska för att jag störde mig på det platta och enkla språket. Men eftersom jag hade del 2 (och även del 3) på svenska så blev det inte så. Och den här gången stör jag mig inte på språket när jag läser. Det kanske beror på att den förra boken jag läste (Örfilen) var ganska tråkig och jag var upplagd för något lättsamt, men jag tror snarare att det beror på att Fruset blod har en annan översättare.

I Fruset blod hotas dhampirer (beskyddare/halvvampyrer) och moroi (snälla vampyrer) av strigoi (elaka vampyrer) som lyckats organisera sig. Vampire Academy tar sig tillflykt till en skidort, men väl där tycker vissa att man ska gå till attack istället för att gömma sig. Men för att ha en chans mot de överlägset mycket starkare strigoi skulle moroi behöva öva upp sina magiska förmågor, något som är förbjudet.

Av: Christos Tsiolkas

En ganska rörig och spretig historia om väldigt många personer som på olika sätt känner varandra och som vid ett tillfälle allihop befinner sig på samma grillfest. En av papporna tappar tålmodet och ger ett bråkigt barn en örfil. Ett barn som inte är hans eget. En händelse som övriga i umgängeskretsen har delade meningar om. Vissa tycker att det inte är så allvarligt, medan andra blir väldigt upprörda. Långt efter att grillfesten är slut följer händelsen med dem och lämnar splittringar mellan släktingar och vänner.

Utöver fokus på örfilen och dess effekter så får man följa olika personer i olika kapitel av boken. Det är alldeles för många personer inblandade och det tar ett tag innan jag får grepp om vem som är vem. Jag tycker att ingen av bokens karaktärer är särskilt sympatiska. Det fokuseras alldeles för mycket på sex och finns inget annat innehåll. Dessutom så är i stort sett alla otrogna. Jag tycker att hela boken lämnar en lite smutsig känsla. Jag tyckte inte om den.

Av: Nikki Sixx (with Ian Gittins)

I den här dagboken får man följa Nikki Sixx (basist och låtskrivare i Mötley Crüe) under hans drogberoende och USA-turné året 1987. Boken är otroligt snygg och jag gillar verkligen att läsa den även fast jag aldrig har lyssnat på Mötley Crüe. Jag gillar att boken innehåller låttexter och förklaringar till varför han skrev vissa texter och jag gillar att läsa om turné-livet. Jag tycker också bättre och bättre om själva Nikki Sixx under boken gång trots att det går mer och mer utför för honom. Jag tycker att boken är både underhållande och tragisk. Jag är väldigt förtjust i upplägget att man får läsa Nikkis dagboksanteckningar från 1987, och sedan får "nutida" kommentarer till incidenterna från Nikki och andra personer som var med då. I den här boken finns ingen drogromantik och ett glamoröst rockstjärneliv, här får man läsa om ett skitigt liv bakom stängda dörrar.

(På Spotyfy just nu: Mötley Crüe)

REKOMMENDERAR

Av: Arto Paasilinna

Harens år handlar om journalistan Vatanen som sitter med i en bil som kör på en liten harunge. Haren flyr in i skogen bredvid vägen och Vatanen följer efter för att ta reda på om den blev skadad. När han hittar haren väljer han att, istället för att gå tillbaka till bilen, fortsätta djupare in i skogen. Vatanen och haren fortsätter kors och tvärs genom Finland och är med om en hel del händelser under tiden.

Jag tyckte inte riktigt om den här boken. Haren har för liten roll för att väga upp att den i övrigt känns ganska "gubbig". Det finns inte heller någon tydlig historia under berättelsens gång. Man får följa med Vatanen på resan och man vet inte vad som ska hända härnäst, och ungefär halvvägs i boken har jag ledsnat. Och då är boken dessutom bara på knappt 200 sidor.

Av: Judith Lennox

Den här boken är skriven på precis det sättet som jag inte gillar när jag läser böcker. Det går för fort fram. Det är en upradning av händelser. Beskrivningar av vad som sker. Men det finns inget djup, och jag tycker inte att jag kommer in i karaktärerna. Det finns en händelse i slutet av boken som är lite spännande. Ett försvinnande. Jag hade önskat att författare tagit fasta på den händelsen, fördjupat sig mer, och byggt hela historien kring. Hoppat lite i kronologin för att inte ge alla fakta på en gång, och gjort hela boken mer fängslande.

Nu är det egentligen bara en släkthistoria. Det handlar om Bess, hennes olika män och många barn. Hon är uppvuxen i Indien, och när boken börjar har hennes man dött och hon har motvilligt lämnat sin son hos sin svärmor för att själv resa till England och leta upp sin pappa.

En sak som stör mig i boken (och jag tycker att det är så tråkigt när det är så) är översättningen med alla återkommande stavfel och slarvfel som jag hakar upp mig på.

Av: John Ajvide Lindqvist

Jag har ingenting emot när handligar i böcker är mystiska, övernaturliga, overkliga och liknande, men det måste finnas någon form av förklaring. Jag tycker inte om att lämnas vind för våg med ett oppklarat mysterium. "Det är inte meningen att man ska veta" eller "tänk ut din egen förklaring" är ingenting för mig. Jag brukar tänka att det är alldeles för lätt för en författade att hitta på något riktigt märkligt, om hen sedan inte behöver hitta på någon anledning och knyta ihop säcken på slutet. Och om författaren själv inte kan komma på en bra förklaring, då blir ansvaret på läsaren alldeles för stort. Det jag tycker gör en riktigt märklig historia bra är när det finns en förklaring på slutet. Den behöver inte vara tydligt uttalad, det kan räcka med ledtrådar i texten, men den ska finnas där, och man ska kunna komma på den.

Jag saknar förklaring i Himmelstrand. Historien blir märkligare och märkligare och sen tar den slut. Jag har varit väldigt förtjust i Ajvide Lindqvits tidigare böcker, men den här fastnar jag inte för riktigt. Den är spännande, men jag känner ganska tidigt i boken att historien inte riktigt bär i väg åt något håll. Möjligen finns en ledtråd i förordet som slutar med "Många företeelser som vi kallar oförklarliga kan förklaras på detta sätt. Här följer ett exempel."

Fyra campare vaknar upp och upptäcker att de är de enda som finns kvar på ett fält av gräs. Själva campingen är borta, och hur de än åker med bilarna så är det bara gräsfält i alla riktningar trots att gps'en visar vägar. Varelser börjar dyka upp, och de uppfattas olika av de olika camparna. På radion spelas bara låtar skrivna av Peter Himmelstrand. (Varför, undrar jag, även om boken är tillängnad Himmelstrand.)  Allt är bara konstigt. Det jag gillar mest är att historien börjar med "Jag tänder." och slutar med "Jag släcker." Resten skulle jag vilja få förklarat för mig.