Wilma har fått komma hem igen nu. Efter ett dygn på sjukhus och prover för flera tusen kronor har de inte hittat något fel på henne. Vi väntar fortfarande på vissa provresultat. Och hon ska tillbaka på fredag och träffa en neurolog.

När jag hämtade henne blev hon jätteglad och hon verkar piggare än på länge, men hon är fortfarande inte normal. Hon piper till ibland som om hon har ont någonstans. Och hon äter mycker mer än vanligt. Vanligtvis låter vi hennes mat stå framme hela dagen, det är inte ens säkert att hon äter upp sin dagsranson. Men nu kastar hon i sig allt direkt.

Veterinären har förberett oss på att det kan komma fler krampanfall, men det hoppas jag verkligen att det inte gör.

Syrran frågade mig i dag om jag ville vara "maid of honor" på hennes bröllop nästa år. OMG vad pinsamt. Ärligt talat har jag varit lite rädd för att hon kanske skulle fråga det. Hela bröllopsgrejen gör mig lite nervös. Men hon skyndade sig att tillägga att det även ingick festfixeri i uppdraget, och det gillar jag. Jag ser framför mig hur jag ska vara Sven von Essen och John Augustsson och hålla ordning på allt och peka bestämt med svag handled och se till att allt blir gjort.

Nu har jag ett år på mig att förbereda mig mentalt på att gå nerför altargången. Fast syrran skulle kolla in kyrkan på fredag och undersöka möjligheterna att bara slinka in lite snabbt från sidan istället.

Är det bra eller dåligt att veterinären inte ringer? Deras telefontid börjar kl 14 så då kan jag ringa. Men om de ringer innan dess, betyder det då att hon har blivit sämre eller bättre? Vill jag ha ett samtal eller inte...?