Av: Kristina Ohlsson

Det här är uppföljaren till Lotus Blues, och nu är Martin Benners uppdrag att hitta Mio. Historien tar vid där Lotus Blues slutar. Benner är fortfarande misstänkt för mord, han vet fortfarande inte vad som hände med Mio och han behöver göra ytterligare en resa till Texas, tror att han sist blev tillsagd att aldrig komma tillbaka. I den här boken får man även veta en fruktansväd hemlighet från Benners förflutna.

Mios Blues fortsätter i samma anda som Louts Blues och är minst lika spännande. Men trots att jag läser den i direkt anslutning till den föregående så tycker jag inte riktigt lika mycket om den. Kanske för att det var mer spännande att försöka rentvå en misstänkt mördare än att hitta ett försvunnet barn, kanske för att det blev för mycket av samma sak på en gång, kanske för Mios Blues innehåller upplösningen och jag tycker att det blir lite för långsökt.

Av: Kristina Ohlsson

Det här är den första av två delar om advokaten Martin Benner som försöker rentvå mordmisstänkte och avlidne Sara Texas och hitta hennes försvunne son. Saras bror tar kontakt med Benner och ger honom uppdraget att ge Sara upprättelse trots att hon erkänt de fem mord hon är misstänkt för och därefter tagit livet av sig.

Martin börjar tillsammans med sin kollega/älskarinna/ex-flickvän Lucy rota i fallet och upptäcker ganska snart att sanningen inte har kommit upp till ytan än. Samtidigt verkar det vara riktigt farligt att försöka närma sig den. Martin och Lucy pratar med en hel del personer som har haft kontakt med Sara eller varit inblandade i fallet och de lyckas med väldigt små steg att ta sig framåt.

Historien byggs utifrån vad folk berättar. Det finns inte mycket bevis annat än vad olika personer säger har hänt. Jag tycker att det känns ovanligt att bygga upp en deckarhistoria så. Det påminner mig om Agatha Christie där gåtor ofta blir lösta utifrån förhör. Men i nutida deckare som jag har läst tycker jag oftare att det används mer teknisk bevisning.

Det är frustrerande att varje person de träffar inte berättar allt de vet. Det kan bero på tidsbrist, att de inte vill prata om det, eller att de ska återkomma och inte gör det.

Jag tycker att boken var spännande och klart över förväntan.

REKOMMENDERAR

Av: B. Robert Andersson

Jag ska döda er alla är en bok med nedslag i en persons tragiska uppväxt. Sådana böcker finns det gott om, och det är naturligtvis hemskt. I just den här boken, som är självbiografisk och skriven i jag-form, men med ett annat namn på huvudkarakräten än författarens eget, förstår man att bokens jag är utsatt för sexuella övergrepp och senare i livet skaffar sig ett drogberoende. Men jag tycker att fokus ligger på våld, stölder och få ihop det med tjejer. Kanske (min gissning) för att det är situationer där huvudkaraktären har kontrollen och därför lättare att skriva om.

I den här boken berättas det snarare för läsaren att huvudkaraktären blivit utsatt för sexuella övergrepp och har drogproblem än att man verkligen känner det. Får man berättat för sig att någon utsatts för sexuella övergrepp så tycker man självklart att det är vidrigt, men i en bok tycker jag att det kan behövas mer än så. Jag tänker till exempel på böcker som Pojken som kallades Det och Bergsprängardottern som exploderade där man verkligen känner med huvudpersonerna. I Jag ska döda er alla blir man som läsare mer av en betraktare.

Jag ska döda er alla ska inte läsas som en roman. Jag förstår behovet som författaren har av att skriva av sig. Det borde fler göra.

Av: Joël Dicker

Harry Quebert häktas för mord när skelettet efter en 15-årig flicka som varit död i 33 år hittas i hans trädgård. Marcus Goldman, Harrys vän och tidigare elev, kommer till staden för att stötta Harry och bestämmer sig, efter uppmaningar från sin förläggare, att skriva en bok som rentvår Harry. Både Harry och Marcus är författare och i boken får Marcus 31 råd för att skriva en bestseller. 31 råd, ett som inledning för varje kapitel, som räknas ner.

Trots en hel del omständigheter som pekar på att Harry skulle vara mördaren av 15-åriga Nola Kellergan så är Marcus övertygad om att han är oskyldig. Däremot så står det klart att den då 34-årige Harry hade ett förhållande med flickan och att de älskade varandra trots ålderskillnaden.

Sanningen om fallet Harry Quebert är en spännande bok med en hel del vändningar. Ibland är det något med språkbruket i böcker som är översatta från ett annat språk än engelska som känns ovant. Så tycker jag att det är i den här boken, men det stör inte läsupplevelsen. Däremot så stör jag mig lite på hur karaktärerna pratar med varandra ibland och att flera karaktärer har för vana att utbrista "jag vet ALLT!" när de inte alls gör det. Jag har också lite svårt för att se kärleksrelationen mellan Harry och Nola, att den skulle kunna vara så stark och äkta som den beskrivs när hon trots allt bara är 15 år och han är 34.

Bortsett från ovanstående småskavanker så tycker jag att det är en riktigt bra och läsvärd bok som håller spänningen uppe i sin jakt på nya ledtrådar i ett 33 år gammalt fall. Jag gillar också att själva tackordet i slutet ingår i romanen.

REKOMMENDERAR