Av: Ethel G. Ericsson

Jag tycker ibland att självbiografiska böcker där författaren skriver om sin hemska barndom lätt kan bli lite distanserade. Att man kanske inte riktigt känner med huvudpersonen, utan snarare förstår att det är hemskt utan att känna känslan själv. Jag tycker att den här boken är lite både och. Ibland når man in i känslan, men den är också ganska lättsam på något sätt. Det känns som att man förstår och känner att Ethel verkligen blir utsatt för psykisk och fysisk misshandel, men samtidigt så känns hon ganska stark som person, som att hon klarar det. 

Boken utspelar sig under några år under Ethels liv, och varje kapitel beskriver olika episoder i uppväxten och Ethels mycket komplicerade förhållande till sin mamma som är uppenbart psykiskt sjuk. 

Jag gillar att läsa den här boken. Det är både intressant, hemsk, studtals nästan lite rolig och bra skriven. Ett plus att författaren använder sitt eget namn. Det enda jag saknar är en mer ordentlig upplösning. Hur kom hon därifrån och vad hände med relationen med mamman?