Vi var i Älkarleby och tävlade i agility idag och nu har slutligen tre års tävlande, övande och kurser givit resultat. Idag tog Wilma för första gången en pinne. (En "pinne" är vad man får om man klarar banan felfritt och är bland de 15 procent bästa ekipagen. Efter tre pinnar hoppar man upp en klass.) Wilma tog sin pinne i hoppklassen, vilket är som agility fast utan kontaktsfältshinder.

I agilityklassen kom hon på 4'e plats. På den banan fick hon 15 fel, men ingen i hennes kategori (small) klarade banan felfritt så det delades inte ut några pinnar där. Wilma fick sina fel i slalom (hon tog fel slalomingång), på gungbrädan (hoppade av innan den slog i marken, eller om hon missade kontaktfältet för hon hoppade av åt sidan) och på sista hindret (som hon rev).

Det fanns två hoppbanor på dagens tävling. På den första var hon felfri, men lite för långsam. Hon kom på 5'e plats, men fick ingen pinne där för det var inte tillräckligt många tävlande för att hon skulle vara bland de 15 bästa procenten.

På dagens sista bana hände det äntligen. Trots att hon sprang rakt ut ur tunneln och såg nästan ut att vara på väg av banan fast jag ropade på henne och det blev en stor extra sväng innan hon vände tillbaka till mig så räckte tiden till. Hon var nästan sex sekunder långsammare än vinnaren, men det var inga andra felfria hundar så det räckte.

Sååååå nära ett felfritt lopp, men, nej, Wilma slutar aldrig att förvåna med oväntade misstag. Efter att ha klarat ett lite klurigt byte och tolv pinnars slalom och det bara är sista raksträckan kvar så kan man ju få för sig att det är lugnt. Men det är aldrig lugnt. För första gången hoppar Wilma i ramen på däckhindret istället för i mitten av ringen. Fan.

Här låtsas Wilma visa intresse för att lära sig banan under banvandringen:

Här ser hon ut att vila upp sig innan loppet, men ligger egentligen och funderar på hur hon ska kunna dra på sig en disk den här gången också:

Lite agilityträning sådär på kvällskvisten är inte helt fel.

Tidigt i morse åkte vi ut till Tierps BK och Wilma fick en ny chans att visa att kurs ger resultat. Efter första loppet undrade vi om torsdagens prestation endast varit en lyckträff när Wilma, där hon sitter beredd innan första hindret, på startsignalen sticker iväg i full fart åt rakt motsatt håll, ut från banan. Hon kommer direkt när hon ropas tillbaka, men är distraherad under banan, tar inte slalom ordentligt trots flera försök och blir till sist diskad.

Under vår två timmars väntan på att köra nästa lopp börjar jag ifrågasätta varför vi egentligen håller på med det här. Det känns inte lovande och när det börjar närma sig vår start märker jag att Wilma är på bushumör och vill springa bort från mig snarare än att lyssna på vad jag vill att hon ska göra. Jag gör lite snabba övningar med henne för att visa att jag har hela fickan full med godis, för att stärka kontakten mellan oss och för att hon ska tycka att det är roligare att lyssna på mig än att springa runt på egen hand. Och det gv resultat! Inne på banan är hon taggad, lyhörd och snabb. Hon springer som ett proffs. Jag är noggrann med min handling och hon fattar vad jag menar och behöver aldrig tveka. Tyvärr blir det en miss precis på slutet då hon kommer ut ur en tunnel och inte ser mig. Då springer hon förbi ett hopphinder. Jag tror att hon bara tänker strunta i det och ta nästa (=disk), men hon märker att jag är kvar bakom henne och vänder tillbaka mot mig. Hon springer rakt mot mig med hindret som hon missade mellan oss så jag tror att hon tänker hoppa det från fel håll (=disk), men hon svänger runt hppar från rätt håll och fortsätter i full fart mot sista hindret. Vi fick 5 fel för vägran och placerade oss på en 6'e plats.

Agilitykurser har gett resultat. Eller så var det den lyckade kombinationen av torrt underlag, tillräckligt varmt väder och nytränad hund. Redan i bilen började hon visa entusiasm när hon såg att det fanns tävlingsbanor utanför bilrutan och gnällde för att skynda på oss med parkeringen.

Nu kanske det låter som att vi tog en pinne, fick en rosett eller hamnade på en bra placering. Så var det inte. Men det gick bra mycket bättre än vad det har gjort på tävlingar de senaste åren. Vi fick en placering, bara det är bra för att vara Wilma. Hon hamnade på 9'de plats med endast 5 fel och inga tidsfel. 5 fel fick hon när hon sprang upp på gungbrädan, kastade sig rakt ut från den högsta punkten, landade på nosen, gjorde en kullerbytta, reste på sig och sprang vidare, istället för att låta gungbrädan slå i marken innan hon hoppar av som det är tänkt. Om Wilma hade tagit det lite lugnare på gungbrädan hade hon varit felfri, vilket tillsammans med hennes tid antagligen hade gett henne en pinne. Alltså är vi väldigt nöjda med dagens tävlig, så nära har vi nog aldrig varit.

Nu har jag för första gången i år varit ute i iskallt ridhus för att gå ännu en agilitykurs med Wilma. Jag blev inte glad när jag vaknade i morse (i panik, alldeles för sent, eftersom det visade sig att jag hade glömt att ställa väckarklockan) och upptäckte att det var -8,8 grader ute.

Övningarna på kursen var riktigt bra. Jaakko svängar och inkrokningar, det ni. Wilma var ganska med på noterna i början, men orkade efter en vinters vila inte hålla koncentrationen uppe i två timmar. Sista övningen vi provade var hon väldigt långsam, tyckte inte längre om att stå på det kalla och obehagliga ridhusunderlaget och ville nog helst bli buren runt banan. När vi kom hem somnade hon i soffan direkt, och det gör nog jag också snart...

Vi avslutade agilitysäsongen med precis lika få pinnar som vi påbörjade den. Men det kändes bra att avsluta med ett lopp där hon inte blev diskad. I agilityklassen blev det fort och fel, men i hoppklassen gick hon i mål med "endast" 10 fel (och kanske något tidsfel, vi stannade inte kvar och tog reda på det).

Det var skönt att det inte var lika regnigt och lerigt idag som det var sist, men det var vansinnigt kallt.

Wilma satt med dubbla tröjor, innanför W's tjocka vinterjacka, men satt ändå och huttrade innan solen kom fram.

Jag tror att det är första gången som vi varit på en tävling där det är frost på marken.

Men sen kom äntigen solen och tinade upp marken och då blev det faktiskt ganska skönt.

Dagens agilitybana:

Hundföreningen bjöd på middag på East City ikväll som tack till alla som var funktionärer under agilitytävlingsveckan i somras. Kul att träffa alla utanför klubben. Trevligt var det. Nu blir det tidig kväll för att gå upp tidigare än under arbetsveckan imorgon och åka iväg på säsongens för oss sista tävling. Jag hoppas att vi inte fryser ihjäl eller att min förkylning bryter ut på allvar efter imorgon. Årets sista chans för Wilma att ta en pinna.