Av: Lars Kepler

Efter att ha läst, och inte gillat, Hyptnotisören så har jag undvikit att läsa fler böcker av Lars Kepler. Men efter att mer eller mindre ha fått Kaninjägaren rakt i handen så bestämde jag mig för att ge den en chans. Och jag blev positivt överraskad.

Om man ska läsa en Kepler-deckare så har jag nu dragit slutsatsen att den definitivt gynnas språkmässigt av att läsas direkt efter en enkel chick lit istället för efter en språkmässigt briljant roman. I Kaninjägaren störs jag inte alls av språket på samma sätt som när jag läste Hyptnotisören för åtta år sedan. Det kan bero på vilken bok i läsordningen som den följde, men det kan ju också vara så att Kepler språk utvecklats.

Även handlingen i Kaninjägaren tilltalar mig mycket mer än min första bekantskap med Kepler. Jag tycker att den här boken är spännande och uppbyggd på ett bra sätt.

Kaninjägaren är den sjätte boken i Joona Linna-serien. Här mördas personer som till en början inte verkar ha någon som helst koppling till varandra. Joona Linna listar ut att det allt som allt kommer att röra sig om tio mordoffer, men det gäller att kunna lista ut vilka de är, rädda dem och komma på vem som är mördaren innan fler av dem går samma öde till mötes.

Efter att ha läst den här boken så är jag faktiskt nyfiken på de övriga böckerna i serien.

Av: Jane Fallon

Enkel chick lit som handlar om Helen och hennes förhållande till en man, och egentligen ingenting mer. Lättläst, man behöver inte hänga med och man läser ut den på ett kick.

Jag stör mig väldigt mycket på värderingarna i början av boken.

• Om en man är otrogen så är det den andra kvinnan man ska hata, inte mannen.
• Kvinnor utan män, oavsett hur framgångsrika de är, är underlägsna kvinnor med män.
• Alla kvinnor behöver en kvinna som hon kan känna sig överlägsen.
• En ensam kvinna är, till skillnad från en ensam man, lite generande. Ingen som man bjuder hem på middag.
• Det är bättre att ha ett förhållande med en gift man än att inte ha någon man alls.
• En man kan befria en kvinna från skammen att vara singel.
• Den kvinna som får en man först har vunnit.
• Om en kvinna är nästan 40 år och fortfarande ensam så är det för skamligt att åka hem till sina föräldrar över julen. Då är det bättre att sitta ensam hemma i sin lägenhet och lura föräldrarna att man spenderar julen med en påhittad pojkvän.
• Hellre en man som är otrogen mot en än att vara ensam resten av livet.

Boken är skriven 2007, men inte ens då var väl sådana här värderingar gällande? Jag är inte helt klar över om det är författarens egna åsikter eller om hon bara vill bygga en tragisk och osympatisk karaktär.

En annan sak som stör mig med huvudpersonen Helen är hennes oförmåga att tala sanning. Inte ens när hon får en bok i present vågar hon säga att hon redan har läst den. Hon trasslar in sig i fler och fler lögner och fejkar sjukdomstillstånd för att ta sig ur situationer hon inte kan hantera.

Jag tycker dock att boken blir bättre mot slutet.

Av: Håkan Nesser

SPOILERVARNING

Det här är den andra boken i serien om kriminalkommissarie Gunnar Barbarotti. Jag var inte särskilt förtjust i den första boken, Människa utan hund, men den här tycker jag bättre om. Det som stör mig i första boken, bland annat dialogerna och användandet av uttrycket "allright", stör mig inte alls lika mycket den här gången. Och jag tycker att själva mordgåtan är spännande. Men sen finns det en hel del annat som retar mig rejält.

Det som stör mig mest av allt är nog själva Barbarotti. Honom skulle man plocka bort helt ur historien. Han tillför inte någonting. Trots att mördaren till och med skickar brev till honom med vilka han ska mörda så står han helt handfallen och kommer inte under hela historiens gång närmare någon lösning. Varför får han brev av mördaren? Det är fortfarande en obesvarad fråga.

När fallet till sist får sin lösning så är det av en annan person i teamet, och den personen vill inte avslöja hur han kom på lösningen. Vad är poängen med en sådan upplösning?? Han säger att kan kom på vem mördaren var på grund av en detalj i de dokument som mördaren skickat hem till Barbarotti. Jag känner inte för att läsa om de delarna.

Jag tycker mycket bättre om deckare där historien hela tiden går lite framåt. Utredarna kommer på saker efter hand och kommer lite närmare lösningen, och man som läsare ska kunna hänga med i resonemanget. Jag önskar att Harry Hole hade fått det här fallet i sina händer, då hade utredningen sett helt annorlunda ut.

Av: Anna Kåver

Jag höll i en kurs där vi vid ett tillfälle kom in på känslor, och jag insåg då att det är ganska svårt att förklara känslor. Vad är känslor? Varför har vi känslor?

I den här boken får man en riktig djupdykning i känslor. Jag är kluven till vad jag tycker om boken. Vissa delar känns självklara, den har en hel del poänger, men jag tycker att den är ganska tråkig att läsa. Och nu efteråt kommer jag inte riktigt ihåg vad jag har läst. Jag tycker fortfarande att det är svårt att förklara känslor. Jag läste boken utan att lägga något på minnet. Man skulle nog behöva ta sig an boken på ett annat sätt. Läsa mer noggrant och kanske till och med antecka. Men det är inte så jag läser böcker...