I torsdags gjorde Wilma ett misslyckat försök att hoppa upp i soffan, ramlade ner på golvet, skrek till, och kunde sedan inte stödja på bakbenen. Men hon återhämtade sig snabbt, inom en minut var hon busig igen och sprang omkring, så jag trodde att allt var bra.

På natten hoppade hon ner från sängen för att dricka vatten, vilket hon gör ibland, men den här gången ville hon inte hoppa upp igen. Hon satt och gnällde nedanför sängen, och trots att jag lockade på henne så försökte hon inte ens hoppa. Jag fick hämta henne. I sängen hittade hon aldrig något bekvämt ställe att ligga på. Hon brukar oftast ligga ganska still hela natten, men nu gick hon omkring mycket och provade olika platser och kunde aldrig riktigt bestämma sig för var hon ville ligga.

På morgonen var hon väldigt ynklig och darrade, svansen hade inte sin vanliga knorr upp på ryggen utan hängde ner mellan bakbenen och när jag tog i henne kände jag att magen var alldeles hård. Jag ringde veterinären och de tyckte att det var värt att kolla upp, så vi åkte in.

Vi ställde upp Wilma på undersökningsbordet och påvisade att det här var ett ynkligt exemplar av en hund, och att vi skulle vilja få tillbaka hennes mer vanliga gremlinslika tillstånd. De klämde, kände, röntgade och konstaterade ryggproblem. (Att magen var hård berodde tydligen på att hon spänner magen för att det gör ont i ryggen...) Det var för tätt mellan två ryggkotor, skulle kunna vara ett litet diskbråck, men inte helt säkert. Det var inget hon haft länge, utan det hade uppkommit akut, antagligen när hon inte klarade av att hoppa upp i soffan. Botemedel = vila. Inte gå promenad, hoppa, springa eller gå i trappor under en månad. En människa med samma åkomma skulle ordineras sängläge...

Wilma tror att hon är frisk nu. Hon har inte ett dugg ont längre, och dessutom börjar hon bli rastlös. Det är inte helt lätt att hålla en busig, pigg, agilitytränad, hund vilandes. Vi har köpt en liten bur/väska till henne och ställt bredvid marsvinsburen. Den får hon sitta i när vi inte är hemma, och hon accepterar den förvånansvärt välvilligt som tur är. Vi har plockat undan alla hennes leksaker, byggt in soffan med kompostgaller och minerat golvet runt sängen med plastpåsar så att hon inte ska våga hoppa ner. Vi aktiverar henne med stillsamma lekar, till exempel trä ringar på en pinne, vilket hon tycker är väldigt roligt, och istället för att gå promenader så bär vi ut henne och sätter oss på en parkbänk för att ändå få frisk luft.

Det är två saker som jag är särskilt glad för i den här situationen. Det första är att vi åkte in till veterninären i fredags. Om vi hade väntat, och Wilma sedan blev så här pigg och busig som hon är nu, då hade vi aldrig kommit på tanken att vila henne i en månad, och om det här i ryggen växer ihop fel så skulle hon i värsta fall kunna bli paralyserad i bakbenen.

Det andra som jag är väldigt glad för är att Wilma bara väger 3,5 kilo, nu när vi bär henne upp och ner för trapporna flera gånger varje dag.

På röntgen, och ute i solen.

Återigen har jag några texter som har blivit publicerade. Det känns bra i bokhyllan när jag själv medverkar i några av böckerna.

Av: Patti Smith

Bortsett från att jag någon gång hade hört hennes namn så visste jag inte vem Patti Smith var innan jag läste den här boken. Och Robert Mapplethorpe hade jag inte ens hört talas om. Just Kids är Smiths bok om Robert och om deras relation.

Jag tycker att boken är intressant som en dokumentär, biografi, men jag tycker inte om att läsa den på samma sätt som riktigt bra skönlitterära romaner som jag bara sugs in i. I Just kids är innehållet betydelsefullare än själva språket.

Jag gillar Pattis och Roberts förhållande till varandra, jag gillar deras relation till konsten, jag gillar att de tillåter sig att hålla på med det de verkligen tycker om och att de hela tiden får nya idéer som de genomför. Jag har däremot lite svårt att förstå hur de bara kan lämna saker efter sig och börja om från början flera gånger, men det verkar skönt att inte vara så fäst vid saker. Jag blir inspirerad av deras sätt att kämpa sig fram och våga göra det de tror på.

21 mars är tydligen Världspoesidagen. Syftet är att uppmuntra till att läsa, skriva, undervisa och publicera poesi. Jag hade blivit inbjuden att medverka, så jag körde samma upplägg som på Lunchpoesin dagen innan, men bara två låtar den här gången eftersom det var fler som skulle vara med.

Om jag ska fokusera på det som gick dåligt, vilket brukar vara det som har en tendens att fastna hos mig, så började hela mitt framträdande med teknikstrul. När jag har berättat om texten och klickar på play för att spela låten som kommer det inget ljud. Jag startar om min lilla högtalare och upptäcker då att jag har satt sladden i hörlursutgången istället för "line". Enkelt åtgärdat. Jag startar om låten och nu hörs ljud, men det är lite lågt. Jag klickar på volymknappen för att höja, men när jag tar bort handen från mobilen så byter den låt. Jag byter tillbaka och den låten jag ska spela börjar om från början. Men när jag tar bort handen så byter mobilen låt igen. Jag tror att det händer sammanlagt tre gånger. Då kommer jag på att min Samsung Galaxy S4 har någon form av rörelsekänslighet som jag har aktiverad, jag behöver alltså bara svepa med handen ovanför den (vilket jag gör varje gång jag lägger ifrån mig mobilen) för att den ska reagera, och i det här fallet byta låt.

Sista gången lägger jag ifrån mig mobilen väldigt försiktigt, och eftersom alla redan har hört introt fyra gånger så tänkte jag spola förbi det, men spolar för långt och hamnar ända inne i andra versen. Men nu vågar jag inte röra mobilen mer så det får vara så. Det jag så här i efterhand önskar att jag hade gjort annorlunda är att plugga in sladden i rätt utgång i högtalaren redan från början, ha höjt till rätt volym innan jag går fram och stängt av rörelsekänslighetsfunktionen (vilket jag har gjort nu). Det ska jag komma ihåg till nästa gång. Det var tur att W var i publiken och kunde säga till mig efteråt att det där strulet inte gjorde någonting.

Efter det inledande strulet så gick allt bra sedan, och nästa låt som jag spelade upp blev det inga problem med. Det var många som var där och läste poesi och jag känner mig inspirerad till att skriva mer nu. En rolig sak var att en jobbarkompis till mig kom och läste några av sina dikter. Det gick jättebra för henne. Efteråt gick hon, jag och W ut och tog en drink och reflekterade lite över tillställningen. Vi var alla nöjda.

Det här är videon till den texten som jag spelade upp sist. Det var många som gillade den. Den fick till och med omdömet "världshit", kombinationen text och musik.

Idag, torsdag, har jag jag pratat på Lunchpoesi. Jag kände mig väldigt nöjd efteråt, jag tycker att det gick bra. Jag hade förberett fyra låtar. Jag delade ut texten, berättade lite om hur jag tänkte när jag skrev den och spelade sedan upp låten. En rolig grej var att min gamla gymnasieklassföreståndare var där, hon hade känt igen mitt namn.

Som sagt, så tycker jag att det gick bra. Det var roligt att få prata om själva texterna och om vad som inspirerat mig till att skriva dem. Ofta när man spelar upp en låt så kommer texten lite i skymundan och den som lyssnar på låten lyssnar mer på musiken och melodin. Jag fick mycket beröm efter åt, vilket såklart var roligt.

Jag vet inte hur det kommer sig, eller var de fick min mailadress ifrån, men redan i höstas blev jag tillfrågad att hålla i något som kallas Lunchpoesi. Man får läsa dikter eller spela musik, och eftersom jag skriver låttexter så erbjöd jag mig att, istället för att läsa upp låttexterna, berätta lite om dem och sedan spela upp låten. Vi kom överens och nu i veckan är det dags. För att kunna spela upp låtarna på något smidigt sätt så köpte jag en liten högtalare till mobilen. Den verkar funka tillräckligt bra.

En av texterna som jag ska prata om är den här:

Av: Carlos Ruiz Zafón

När Daniel är tio år gammal kommer han över en roman vars författare han försöker ta reda på information om. Det visar sig att boken är väldigt ovanlig. Den trycktes aldrig i stärkilt många ex, och de få ex som fanns har någon letat upp och bränt. Någon vill även köpa Daniels ex, vilket gör honom ännu mer nyfiken på vad som hände med författaren. Ju mer Daniel får reda på, desto mer upptäcker han att författarens liv påminner om Daniels eget. Under sitt letande träffar Daniel många olika personer som berättar olika historier, men alla talar inte riktigt sanning...

Vindens skugga är en spännande och välskriven roman där många historier berättas. Den innehåller intressanta personporträtt, spännande vändningar och blir aldrig tråkig. Jag tyckte väldigt mycket om boken och det beror inte bara på att jag läste stora delar av den liggandes på en solig strand.

REKOMMENDERAR

Jag har spenderat en dryg vecka på Teneriffa och det var otroligt härligt. Inte bara att få bli varm och uppiggad av solen, utan också för att slippa bry sig om tid ett tag. Vi åt när vi blev hungriga, satt så länge vi kände för det, sov när vi blev trötta och gick upp när vi vaknade. Inte ens under min vanliga sommarsemester brukar jag ha det så. På något sätt lyckas jag alltid planera in en massa aktiviteter som ska göras, texter som ska skrivas, låtar som ska spelas in, agilitytävlingar som ska åkas på tidigt på morgonen, skynda sig ut när solen skiner, skynda sig in när det börjar regna...

Kort sagt, jag har haft en riktigt bra vecka.