Nu skulle jag egentligen springa Tjejmilen.

Det är inte första gången jag egentligen skulle springa Tjejmilen.

För några år sedan sprang jag ganska mycket. Bitvis tyckte jag att det var ganska kul, men på det stora hela blev jag aldrig riktigt någon löpare. Enda sättet att riktigt motivera mig till att gå ut och springa var att anmäla mig till lopp så att jag blev mer eller mindre tvungen. Att springa lopp tycker jag är kul, men att löpträna inför tycker jag tar alldeles för mycket tid. Jag tycker att det är roligt att springa någon gång ibland, men jag har så många andra träningsformer som jag hellre ägnar mig åt och det är på deras bekostnad jag springer. Så varför springa över huvud taget? Jag tycker att det är en bra träningsform, och jag har gillat att se hur långa sträckor jag kan träna upp mig till. Från att knappt orka springa runt kvarteret lyckades jag efter mycket träning springa en halvmara vilket är drygt 2 mil. Och jag känner mig ganska säker på att om jag verkligen ville skulle jag kunna träna upp mig till att springa Marathon också. Men det är det inte värt. Den löpträningen skulle ta alldeles för mycket av min tid.

Min löpperiod var kort och intensiv. Det var kanske i tre år som jag höll på som mest, och det är ett par år sedan nu. Jag ville ha bättre tider på loppen, pressade mig hårt, sprang bara mot klockan och tyckte till sist inte att det var roligt längre.

I våras tog jag upp löpningen igen efter att ha känt ett visst sug efter att ha sett ett program om löpning på TV och dessutom blivit tillfrågad om jag ville vara med i ett lag på Blodomloppet. Då bestämde jag mig för att springa mer på känsla, pressa mig om jag kände för det och springa lugnare om jag kände för det. Jag sprang också mer intervaller än förut och plötsligt tyckte jag att löpning var riktigt roligt. Tills jag råkade göra den klassiska dundertabben att gå ut för hårt. Tack vare all spinning så var min kondition i minst lika bra skick som när jag slutade med löpningen för två år sedan. Men det var såklart inte knäna. Jag hade ju sprungit halvmaror några år tidigare så jag gav mig ut på 1,3 mil och drabbades efter det av enormt knäont.

Löparknä! Det träningsschema som jag fått utprövat åt mig av naprapat innebar att jag behövde springa ungefär varannan dag för att komma i form igen till Tjejmilen. Nu var inte löpningen rolig längre, utan något som måste göras även om jag inte kände för det. Varannan dag är för ofta för mig, helst vill jag kanske springa knappt en gång i veckan. Och när jag dessutom inte riktigt tyckte att det gick framåt utan jag fortfarande kände av knät så började jag ge upp mentalt. Jag känner för att göra ett nytt försök med löpning med ett lite lugnare träningsschema nästa vår, men just nu orkar jag inte tänka på löpning mer. Jag sprang Blodomloppet med löparknä och det led jag av i tre veckor efteråt. Det vill jag inte vara med om igen. Därför blev det ingen Tjejmil för mig i år. Det känns riktigt tråkigt, men också som rätt beslut.

(Förra gången jag egentligen skulle springa Tjejmilen satt jag ombytt och redo fast på tåget någonstans mellan Uppsala och Knivsta innan det till sist, långt efter att mitt startskott gått, sakta rullade tillbaka till Uppsala igen.)

Fy fan! Nu ska jag aldrig mer stå i plankan. Nu har jag kört 30 days plank challenge och det var ingen dans på rosor. När jag körde benböj och situps så kände jag hela tiden när jag hade gjort en nivå att jag skulle klara nästa. När jag hade gjort 125 benböj så kände jag mig lugn med att jag skulle klara 130, det är ju bara 5 till. En sån känsla hade jag aldrig i plankan. Då kände jag istället hela tiden att jag inte skulle klara en sekund till. När jag hade stått i 40 sekunder så tänkte jag att jag absolut inte skulle klara 5 sekunder till. 

Redan när jag började med utmaningen så var den jobbig. Första dagen stod man 25 sekunder, och jag började darra i magen och hela kroppen redan efter 10. Det är på ren vilja som jag har tagit mig hela vägen upp till tre minuter, jag fattar knappt att jag klarade det.

Februaris utmaning är armhävningar, det kommer nog också att bli en plåga.

Jag klarade det!!

Efter 30 dagar avslutade jag idag min challenge med 250 squat (benböj) och 150 crunch (sit up). Jag visste hela tiden att jag inte skulle ge upp förrän jag stupade, men jag var inte helt säker på att jag verkligen skulle klara mig ända till slutet.

Jag började 1 december med 50 squat och 20 crunch. Då trodde jag att jag kanske skulle behöva dela upp squat'en i block för att orka alla, men det var inte alls några problem. Jag klara lätt 50 stycken och det kändes som att jag kanske till och med skulle klara 100 stycken redan första dagen.

Crunch'en var värre, där kände jag att jag inte skulle klarat 21 ens och hade givit upp redan vid 15 om jag inte var så bestämd. När jag kom upp över 40 stycken så har jag varvat raka med sneda, och på något vis så har jag lyckats ta mig hela vägen till 150.

När det gällde squat'en kände jag aldrig riktigt att det var något problem. (Jag ska nog tacka ridning, löpning och spinning för starka benmuskler.) Där var den största utmaningen att det är så förbannat tråkigt att räkna upp över 100 i ett långsamt tempo.

Man ska nog inte bara se den här månaden som en prövning i att klara av att göra 250 benböj. Det hade jag kanske klarat redan efter halva månaden. Utmaningen var också att göra alla de där benböjen varje dag i 30 dagar (var fjärde dag var återhämtningsdag). Det hade varit lätt att ge upp och det hade varit lätt att göra 250 tidigare och sedan inte fortsätta. Sammanlagt den här månaden har jag gjort 3295 squat och 2035 cruch.

Jag är oerhört nöjd med mig själv. Nu ska jag aldrig mer göra benböj.

Jag har kommit på ett perfekt sätt att spendera årets sista månad. Det brörjade med att en arbetskamrat pratade om att hon ville känna sig mer motiverad till att träna. Jag började prata om 30 day squat challange, men det hade hon inte hört talas om. Jag letade upp en bild, och snart hade hon letat upp fler liknande utmaningar. Ju mer intresserad hon blev desto mer intresserad blev jag, och nu har vi bestämt oss för att köra squat och crunch i december, med start i morgon 1/12.

Om man inte stirrar sig blind på slutmålet (250! squat), utan fokuserar på att klara 50 stycken första dagen, så tror jag att det kan fungera. Jag vet inte ens om jag klarar 50, vi får se i morgon. Men jag tycker att jag har ganska starka ben efter en hel del ridning och löpning. Om det behövs kommer jag att dela in det i block om 20/20/10 med en minuts vila mellan varje block. Det känns också bra att det bara är tre dagar i rad och sedan vila, det låter som något som man borde klara av.

December känns verkligen som en perfekt månad att ta sig an den här utmaningen. Om man börjar 1/12 så är det vilodag på julafton och man blir klar dagen innan nyårsafton. Och man får börja det nya året vältränad.

När jag lade ut en bild på Instagram bestämde sig några kompisar för att haka på också, vilket är jätteroligt. Jag känner mig verkligen motiverad.

Jag testade motionssimning i går.

Om jag bortser från att min bikinis överdel och underdel inte matchade, att sminket inte satt där det skulle efteråt, att jag kände att jag nog borde ha rakat ben/armhålor/bikinilinje innan jag gav mig i väg, att det kändes lite drygt att snabbduscha och klä på mig efter simningen och sedan duscha ordentligt med schampo och balsam och sånt när jag kom hem, att jag inte hade någon bra plats att förvara nyckeln till mitt hänglås, att jag lite för snabbt ledsnade på att bara simma fram och tillbaka och att jag fick ganska ont i nacken, så var det faktiskt helt okej.

Men det faktum att vattnet var alldeles för kallt för mig och att jag efter 30 minuter simmande fortfarande inte hade kommit upp i behaglig kroppstemperatur gjorde att jag kände att det nog inte var något för mig ändå.

På 07.50-spinningen i fredags var det skräcktema. Med anledning av Halloween. Hon hade annonserat om det gången innan så jag var förväntansfull när jag släpade mig upp ur sängen. Bakom spinningledaren, på projektorduk, visades Jurtjyrkogården utan ljud (och text) och första låten var Ramones soundtrack till filmen. Andra låtar som hon spelade var till exempel låtar från Omen, A Nightmare before Christmas, Ghost Busters och övrigt som kan tänkas passa in på skräcktema.

Det var roligt med ett annorlunda spinningpass som variation. Det var länge sedan jag såg Jurtjyrkogården (och ännu längre sedan jag läste boken). Jag kände igen det mesta, men jag kom inte riktigt ihåg i vilken ordning sakerna hände. Jag kom inte ihåg att Gage dog så tidigt i filmen. Och jag kom ihåg det som att han begravde katten först, men nu såg det ut som att det kanske inte var så. Fast det var lite svårt att hänga med när jag cyklade som en galning samtidigt och inte hade något ljud. Och vi hann bara se ungefär halva. Jag fick lust att se den igen, men nästan ännu mer lust att läsa om boken.

Utanför gymmet.

Jag har aldrig varit särskilt förtjust i att träna på morgonen. Det funkar inte riktigt för mig. För det första så är min kropp knappt användbar innan jag har ätit något. Har med blodsockret att göra skulle jag tro. Det här med att gå en promenad innan frukost är inte att tänka på när man nästan inte kan ta sig in till köket utan att det svindlar för ögonen. Efter frukost är jag mer funktionsduglig, men inte redo för någon högre form av fysisk ansträngning.

För det andra så tycker jag inte om att träna när jag nyss har ätit. Det känns inte bra. Den här ekvationen går inte ihop. Och tro mig, jag har provat. Det är inte mycket jag har fått ut av de träningspassen.

Optimala träningsförhållanden är direkt efter jobbet. Då har jag inte ätit sedan luch, jobbat några timmar och kommit igång ordentligt, och inte hunnit blir för hungrig eller trött hemma. Raka vägen från jobbet till Friskis, och sedan äta middag, det är det absolut bästa.

Därför var det med viss oro som jag gav mig på ett spinningpass kl 07.50 för några veckor sedan. Det är ett gym som ligger bredvid mitt jobb, där jag kan träna gratis, som har börjat med det där spinningpasset och en arbetskamrat berättade att hon hade varit där. Det lät så jäkla roligt. Ju mer hon berättade, desto mer sugen blev jag på att gå jag också. Jag gillar spinning och det var länge sedan jag var på ett pass så jag bestämde mig för att prova. Och till min stora glädje gick det alldeles utmärkt. Jag vet inte vad det berodde på. Kanske trettiominuterspromenaden för att ta mig dit. Kanske att själva passet inte var fullt lika intensivt och något kortare än de jag annars går på. I vilket fall som helst så kändes det riktigt bra och jag var där igen i fredags, och det kändes lika bra då med.

(Däremot så känner jag mig som en idiot när jag går upp sinnessjukt tidigt och ger mig ut i dåligt väder för att hinna med ett spinningpass innan jobbet...)

Efter att ha tränat alldeles för lite så sprang jag i onsdags Blodomloppet på en under omständigheterna hyfsad tid (31 min inklusive en hel del kryssande mellan folkmassor som stoppade upp.). Den här gången hade jag valt att springa 5 km för jag insåg redan när jag anmälde mig att jag inte hade lust att lägga den tiden jag borde på att träna upp mig i form för att springa 1 mil när jag inte har sprungit längre än en agilitybana sedan förra sommaren och inte ens satt min fot på friskis på drygt två månader.

Det här blev första gången som jag sprang ett lopp på 5 km. Det som slog mig vid målgången var 5 km kändes kort. Trots att jag endast hade varit ute och sprungit tre gånger inför loppet så kändes det bra i kroppen och jag behövde inte kravla slutkörd över mållinjen utan kände till och med att jag nog hade orkat lika långt till. Men även om jag kanske hade orkat milen så ska jag komma ihåg till näst år hur skön tanken på att bara springa 5 km var inför loppet.