När vi för drygt två veckor sedan upptäckte att Wilma hade ont i en tass så kände det först typiskt att hon råkar ut för så mycket olika saker, och sedan skönt att det bara verkade vara ett sår i tassen och inget allvarligt den här gången. Hon har redan varit ett gäng vändor till veterinären bara i år, först när hon fick diskbråck och sedan på grund av en tand som visade sig vara av och behövde dras ut. Vi hade hoppats på att slippa fler veterinärbesök det här året, tvättade av tassen som blödde lite, satte på en tratt och tänkte att det nog skulle läka av sig själv.

Dagen efter såg det värre ut. Vi hade tänkt tanken skavsår (endast på grund av en ganska lång promenad samma dag), men nu var lilltån helt svullen och röd och det märktes tydligt att hon hade ont. Det är bara ett sår inbillade vi oss, vi avvaktar.

Efter fyra dagar såg det fortfarande inte alls bra ut och blödde fortfarnde av och till. Jag råkade Googla om kloavlossningar och vi insåg att vi trots allt behövde uppsöka en veterinär den här gången också.

Hos veterinären fick Wilma panik av att någon ville titta på hennes tass så hon fick sövas. Veterinären gjorde en undersökning, och jag inbillar mig att den borde varit grundlig. Om man har en sövd hund med en svullen, blödande, tå, som veterinären dessutom hade rakat för att se bättre, då föreställer jag mig att man klämmer, känner, tittar noga och funderar innan man kommer med sin diagnos. Stukad tå blev beskedet. Antibiotika och smärtstillande i en vecka, och tratten kvar runt halsen. Och sen? Inget mer. Inget "det kanske skulle kunna vara...", "kom tillbaka om det blir värre", "vi provar så i en vecka, om det inte hjälper så måste ni höra av er". Ingen annan information än stukad tå och en veckas pillerknaprande.

Det såg ut att bli lite bättre under veckan, men när en vecka hade gått började det se sämre ut igen. Hon sa stukning, det kan ta tid kommer jag ihåg från att jag själv stukade foten för några år sedan. Vi avvaktar, hon sa ju faktiskt inte att det skulle vara helt läkt när pillerkuren är slut, det kanske tar ett tag till innan det blir bra. Men vi tyckte att det var konstigt att det fortfarande blödde och att hon inte ska ha något bandage eller skydd, varför äter hon antibiotika mot en stukad tå, och varför sticker klon takt upp istället för att ligga ner mot tassen som övriga. Och varför har Wilma fortfarande så ont att man inte ens får lysa på tassen med ficklampa?

Några dagar senare befinner sig Wilma på samma plats som en arbetsterapeut (obs, inte veterinär). Hon kastar ett öga ner på Wilmas tass när Wilma går förbi på golvet, kommenterar att tån ser blå ut och att när människor ser ut så så är det ofta något som är brutet. Nu har ju en veterinär tittat (klämt, känt, konstaterat stukning utan att skicka remiss till röntgen) så att en arbetsterapeut som bara tittar på håll skulle ställa en mer korrekt diagnos känns på alla sätt orimligt, men vi blir ändå osäkra och bokar tid hos Ultuna för ett andra utlåtande.

Och tur var det! Där får vi helt andra besked. Efter en första undersökning, röntgen och till sist operation får vi veta att tån var bruten, nästan helt av, och hölls egentligen bara på plats av köttet. Nu har de tagit bort den och det blir en klo färre för oss att klippa i framtiden.

I torsdags gjorde Wilma ett misslyckat försök att hoppa upp i soffan, ramlade ner på golvet, skrek till, och kunde sedan inte stödja på bakbenen. Men hon återhämtade sig snabbt, inom en minut var hon busig igen och sprang omkring, så jag trodde att allt var bra.

På natten hoppade hon ner från sängen för att dricka vatten, vilket hon gör ibland, men den här gången ville hon inte hoppa upp igen. Hon satt och gnällde nedanför sängen, och trots att jag lockade på henne så försökte hon inte ens hoppa. Jag fick hämta henne. I sängen hittade hon aldrig något bekvämt ställe att ligga på. Hon brukar oftast ligga ganska still hela natten, men nu gick hon omkring mycket och provade olika platser och kunde aldrig riktigt bestämma sig för var hon ville ligga.

På morgonen var hon väldigt ynklig och darrade, svansen hade inte sin vanliga knorr upp på ryggen utan hängde ner mellan bakbenen och när jag tog i henne kände jag att magen var alldeles hård. Jag ringde veterinären och de tyckte att det var värt att kolla upp, så vi åkte in.

Vi ställde upp Wilma på undersökningsbordet och påvisade att det här var ett ynkligt exemplar av en hund, och att vi skulle vilja få tillbaka hennes mer vanliga gremlinslika tillstånd. De klämde, kände, röntgade och konstaterade ryggproblem. (Att magen var hård berodde tydligen på att hon spänner magen för att det gör ont i ryggen...) Det var för tätt mellan två ryggkotor, skulle kunna vara ett litet diskbråck, men inte helt säkert. Det var inget hon haft länge, utan det hade uppkommit akut, antagligen när hon inte klarade av att hoppa upp i soffan. Botemedel = vila. Inte gå promenad, hoppa, springa eller gå i trappor under en månad. En människa med samma åkomma skulle ordineras sängläge...

Wilma tror att hon är frisk nu. Hon har inte ett dugg ont längre, och dessutom börjar hon bli rastlös. Det är inte helt lätt att hålla en busig, pigg, agilitytränad, hund vilandes. Vi har köpt en liten bur/väska till henne och ställt bredvid marsvinsburen. Den får hon sitta i när vi inte är hemma, och hon accepterar den förvånansvärt välvilligt som tur är. Vi har plockat undan alla hennes leksaker, byggt in soffan med kompostgaller och minerat golvet runt sängen med plastpåsar så att hon inte ska våga hoppa ner. Vi aktiverar henne med stillsamma lekar, till exempel trä ringar på en pinne, vilket hon tycker är väldigt roligt, och istället för att gå promenader så bär vi ut henne och sätter oss på en parkbänk för att ändå få frisk luft.

Det är två saker som jag är särskilt glad för i den här situationen. Det första är att vi åkte in till veterninären i fredags. Om vi hade väntat, och Wilma sedan blev så här pigg och busig som hon är nu, då hade vi aldrig kommit på tanken att vila henne i en månad, och om det här i ryggen växer ihop fel så skulle hon i värsta fall kunna bli paralyserad i bakbenen.

Det andra som jag är väldigt glad för är att Wilma bara väger 3,5 kilo, nu när vi bär henne upp och ner för trapporna flera gånger varje dag.

På röntgen, och ute i solen.

Jag har ägnat hela kvällen åt att slå in julklappar, och när det var klart lade jag alla julklapparna under granen.

Jag trodde att vi var överens om att de skulle få ligga där orörda i väntan på julafton då vi packar ner dem och tar dem med hem till mina föräldrar. Wilma verkade relativt ointresserad, så det verkade lugnt. Men några minuter efter att alla julklapparna var på plats så upptäckte jag det här:

Wilma hade alltså inte alls tålamod att vänta till julafton. Hon har smugit in under granen och plockat åt sig sin julklapp. (Nu är hon glittrig på ryggen efter julgranskulorna som hängde längst ner.) Det tog nog bara sekunder för henne att öppna den, sedan smet hon in under soffbordet och mumsade i sig tuggbenet som var där i.

Nu är det väldigt frestande att inte låta henne få något paket på själva julafton. Men jag har fler tuggben så jag kommer väl att falla för de där hundögonen och slå in en ny julklapp åt henne... Ni andra som har paket under vår gran, ni kan ju hålla tummarna för att inte Wilma ska öppna dem också. Men det bådar gott, hon har inte rört några fler under kvällen. Det var bra att hon bara tog sitt eget.

Med min nya telefon så är det mycket roligare att ta kort. En sak som är lite synd bara är att det känns mycket mer självklart att ta korten på högkant och jag tycker inte riktigt att det gör sig lika bra i bloggen... Wilma finns alltid nära till hands nu när det är semester, och eftersom jag tycker att det är ganska svårt att fota mig själv (om jag inte bara vill ha närbilder), och det är ganska tråkigt att bara ha miljöbilder, så blir det ganska många foton på Wilma. Hon får representera mig i olika situationer.

Här kommer några bilder på när vi slappar och läser bok på balkongen, solar och badar, och äter lunch på Linnés Hammarby.

Den här kennelhostan som Wilma har dragit på sig har inte varit rolig. I lördags hostade hon oavbrutet, kanske max 10 minuters intervaller, och emellanåt hostade hon upp slempölar. Natten till söndag var det omöjligt att sova för någon av oss. Jag lade en handduk på sängen som jag ville att hon skulle hosta på, men Wilma tycker om att sova under täcket, så min natt bestod av att lyssna på hennes hostattacker var tionde minut och däremellan försöka stoppa henne från att krypa bort från handduken. Helst vill hon sova på min huvudkudde (särskilt när hon känner sig ynklig), men det fick hon absolut inte göra.

På söndagen var vi hemma hos mina föräldrar och då var vi ute hela tiden, och märkligt nog hostade Wilma knappt någonting när vi var där. När vi kom hem satte hon igång igen, så då provade vi att ha balkongdörren öppen medan vi kollade på TV på kvällen. Då hostade hon inte, men när vi stängde dörren började hon igen efter en stund. Jag fattar inte om det här bara funkar på Wilma, eller om frisk luft generellt lindrar kennelhosta, men jag är väldigt glad att vi kom på det här knepet. I natt sov vi med sovrumsfönstret öppet och hon hostade ingenting.

Stackars Wilma... Inte nog med att hon drabbades av svullen nos efter en allergisk reaktion (som vi inte vet vad den berodde på) och en inflamation i analsäckarna (blä) och nu äter antibiotika i tio dagar, nu har hon dessutom åkt på kennelhosta. Tur att hon är vaccinerad och bara behöver ha symptomen i tre dagar istället för tre veckor.

Wilma hade svårt att sova i natt. Hon buffade runt i sängen och kliade sig massor och gick till och med upp två gången under natten. På morgonen märkte vi att hennes nos var helt svullen. W ringde hennes dagis, och de sa att hon kunde komma in ändå så skulle de hålla ett öga på henne. Vid lunch ringde de och sa att det var värre och att hon behövde hämtas. Nu tycker jag att hon inte är lika svullen längre, men istället har hon fått värsta hängiga hakan. Hon är pigg och försöker busa som vanligt och äter normalt, men hon kliar sig ovanligt mycket över hela kroppen. Vi har en tid hos veterinären imorgon...

Wilma är en väldigt morgontrött hund. Det händer aldrig att hon går upp före mig eller W. På helgerna kan hon ligga kvar flera timmar efter att vi klivit upp. På vardagarna ligger hon alltid helt stilla och knäpptyst under täcker och låtsas sova hur mycket W än ropar på henne och frågar om hon ska följa med till dagis. När han går till sängen och lyfter på täcker lyckas hon se jättetrött ut och fast han sätter på henne halsbandet så ligger hon kvar och blir helt platt och tung. W får bära henne ur sängen.

I morse när jag stod inne på toaletten och sminkade mig pratade jag med W som stod i hallen. Vi pratade om ljusinstallationen Allt ljus på Uppsala som vi tänker gå och titta på ikväll. Man kan gå en promenad anordnad av Friskis & Svettis så behöver man inte själv ta reda på var alla ljusinstallationer finns. När jag pratade med W så sa jag också "Vi tar väl med Wilma på promenaden, eller?" Och plötsligt händer något väldigt oväntat. Wilma kommer utlunkandes i hallen, sträcker på sig, ser lite förväntansfull ut och hoppar upp på en pall som vi har där hon får sitta när vi tar på henne koppel och halsband (när hon redan är vaken och inte ligger i sängen) och gör sig redo att följa med.

Hon måste ha legat och lyssnat på vår konversation men missat att promenaden skulle vara ikväll. Kul att hon vill följa med.