Av: Jan-Philipp Sendker

Det är är den fristående uppföljaren till Konsten att höra hjärtslag. Den här gången var jag mer beredd på vad jag kunde förvänta mig och jag tyckte om att läsa den här boken. Däremot så tycker jag inte lika mycket om historien i den här boken som i förra.

I Hjärtats innersta röst har det gått ca 10 år sedan Julia var i Burma, och hon har precis börjat höra en röst. Det är rösten från en kvinna i Burma, och den lämnar henne inte i fred. Julia åker dit, och tillsammans med sin bror försöker hon ta reda på så mycket som möjligt om kvinnan i hopp om att bli av med rösten. Också den här boken bygger mycket på att historier berättas för Julia.

Jag tycker att boken och historierna är ganska bra, men jag måste bortse från att jag tycker att biten med att hon hör en röst, som dessutom tillhör någon, känns helt orimlig. Den här boken skulle behöva en uppföljare. Jag vill läsa mer om Julia.

Av: Astrid Seerberger

En bok om samtal. Om att samtala. Om samtalets betydelse.

Boken består av korta historier som kommer från Seerbergers barndom, hennes vuxna liv, som hon har fått berättade för sig eller som hon har läst. Jag tycker bäst om de väldigt konkreta exemplen från hennes arbete som läkare och samtal med patienter. Det jag har svårast för i boken är de bitar som blir ganska filosofiska.

Av: Jack Reacher

Första gången jag kom i kontakt med Jack Reacher var genom filmatiseringen av Prickskytten. Vi tyckte inte att vi hade tillräckligt med tid, så vi hade bara tänkt kolla på halva filmen, men efter halva så var vi fast och kollade klart i ett svep.

Det var ett tag sedan så jag kom bara ihåg fragment av filmen nu när jag läste boken. Jag tyckte att boken var spännande, men jag tycker att anledningen till att skjuta ihjäl fem personer och försöka sätta dit någon annan för brottet var alldeles för långsökt. Så kom jag inte ihåg det från filmen. Och efter att nu ha sett om filmen så upptäckte jag att de inte riktigt går in på anledningen lika mycket som i boken. Boken är bättre än filmen  på vissa delar och sämre på andra.

Boken är spännande, fartfylld, snabbläst, med vändningar, action, klurigheter och allt sådant som Jack Reacher är.

Av: Nora Roberts

Andra fristående delen i serien om vännerna på Templeton House. Jag tyckte om den första delen, Att våga drömma, men jag tycker inte lika mycket om den här. 

Den här gången får man följa fosterdottern Kate som får käppar i kiarriärshjulet och som uppvaktas av en perfekt man som hon inte tycker om.

Det är ganska länge sedan jag läste första delen i serien, så jag kommer inte ihåg riktigt vad den handlade om, men jag kommer inte ihåg den som så här fånig som jag upplever del två. Kate är en ganska arg person och jag tycker att det uppstår många onödiga och töntiga konflikter och diskussioner. På det stora hela följer den nog samma mönster som sist; kvinna och man, perfekta för varandra men de förstår inte att de passar ihop och försöker undvika att bli kära tills de till sist inte kan stå emot längre.

Lagom lättsam semesterbok om man kan bortse från krystade dialoger.

Av: Håkan Nesser

Jag gillar den här boken, men den förvirrar mig.

Till en början han handlar boken om en middagsbjudning som ska äga rum i London. Huvudpersonen Leonard Vermin reser till London med sin familj för att fira sin 70-års dag och för att dö och lämna efter sig sitt testamente. Han har bott i London tidigare och stora delar av boken handlar om när Leonard bodde där på 60-talet, jobbade som spion och hade en kärleksrelation med Carla.

Ungefär halvvägs in i boken får man bekanta sig med Lars Gustav Selén som också har varit kär i en Carla, som reste till London och dog ung. Lars Gustav skriver en roman och nu är han i Lonon för att avsluta romanen.

Leonards styvdotter Irina köpte en bok inför Londonresan, men när hon läser den på hotellrummet så är det inte en historia hon får ta del av utan någon som pratar direkt till henne och vet saker om henne som ingen känner till.

Och Leonard börjar drömma att han är Lars Gustav Selén. En person som han aldrig har träffat eller vet vem det är.

SPOILER

Hur de här karaktärerna förhåller sig till varandra blir jag väldigt osäker på. Efter ett tag får jag till exempel en känsla av att Vermin med familj är karaktärer i Seléns bok. En inte särskilt tillfredsställande känsla då jag av någon anledning tycker att om karaktärerna är skrivna av en karaktär som Nesser har skrivit så blir de mer overkliga än om de är skrivna direkt av Nesser. Men jag gillar boken. Eventuellt så behöver jag läsa den en gång till.