Av: Lillemor Östlin

Jag läste den här boken samtidigt som jag tittade på TV-serien Clark på Netflix, och jag känner att jag blandade ihop dem lite. De påminner lite om varandra.

Hinsehäxan är en självbiografi om Lillemor Östlin som har spenderat stor del av sitt liv i fängelse. Boken är intressant och läsvärd, men jag skulle vilja ha den ännu mer i kronologisk ordning. Det känns som att det hoppar lite mellan olika fängelsevistelser ibland.

Av: Kristina Sandberg

Jag brukar alltid tycka att om jag gillar språket/stilen i en bok så är det viktigare än handlningen. Att föda ett barn har verkligen en speciell stil, men tyvärr faller det mig inte riktigt i smaken. Till en början tycker jag att det är lite rörigt, och har lite svårt för att dialoger ligger inbäddade i löpande text, men jag vänjer mig efter ett tag. Mot slutet av boken tycker jag ändå att stilen är helt okej.

Att föda ett barn utspelar sig i slutet av 1930-talet och handlar om Maj som blir med barn med en äldre man och därför behöver gifta sig med honom. Man får väldigt detaljerat följa Majs resa, tankar och känslor och jag tycker om att läsa om Maj även om jag till en början tycker att stilen är lite svår. Att föda ett barn är den första delen i en triologi. 

Av: Lena Andersson

Två böcker, här i en och samma. Båda böckerna handlar uteslutande om Ester Nilssons komplicerade relation till två olika män. Ändå håller man intresset uppe och pendlar tillsammans med Ester mellan hopp och förtvivlan. 

Jag tycker att att Egenmäktigt förfarande är bättre än Utan personligt ansvar, men också att relationen i den boken är jobbigare.