Var två dagar i Visby. Tog några bilder.

Trots att vi kastar deras pinnhögar hela tiden så bygger de bara nya bon!

Nu har vi sett det sista av duvorna tänkte jag när jag slängde ut den här på balkongen:

Sen möts jag ändå av den här synen när jag kommer hem från jobbet:

I två veckors tid nu har W fört ett krig mot två duvor som oinbjudna har slagit läger på vår balkong. Det började med att vi hörde ett förbannat tjattrande från balkongen och möttes av två duvor som snabbt flög iväg, duvskit på möblerna och början till ett pinnbo under soffan, när vi öppnade dörren.

Någon dag senare var boet lite mer färdigställt och vi började misstänka att de hade tänkt stanna ett tag. W läste på Internet att om man flyttar på en duvas bo så kommer den inte tillbaka. W sopade ut boet från under soffan och satte för med kompostgaller. Pinnarna lämnade han på golvet så att de kunde komma och hämta dem och skulle slippa skaffa nya.

Någon dag senare var pinnarna borta. När vi tittar under soffan är boet tillbaka där. Kompostgaller hjälper inte ett dugg mot en bestämd fågel. W läste på Internet att om man kastar bort en duvas bo så kommer den inte tillbaka. W sopar fram boet från under soffan och slänger det.

Någon dag senare har vi ny pinnar under soffan på balkongen. W sopar fram pinnarna, kastar dem och vänder upp och ner på hela soffan.

Någon dag senare hör vi ett förbannat tjattrande från balkongen. När vi öppnar dörren sticker en duva ut huvudet från den upp och ner vända soffan och granskar oss. W vänder tillbaka soffan och två duvor flyger iväg och sätter sig på grannhusets tak och sitter sedan där och betraktar allt som händer på vår balkong. W läser på Internet att duvor är rädda för CD-skivor. Om man hänger ut CD-skivor så kommer duvorna inte tillbaka. W hänger ut CD-skivor.

I morse möttes jag av den här synen:

När jag var liten klippte jag vid ett tillfälle min systers hår. Varken jag eller syrran har några dramatiska minnen av det, men det är en historia som hängt sig kvar i min familj och den berättas gärna när tillfälle ges än idag. Jag fick för mig att skriva en dikt om händelsen.

Till Erica:

Mörka tussar treårshår ligger där på golvet under
två små barn fullt upptagna i en av sina barndomsstunder.

Det fanns en sax från ingenstans, de hörde hur den skrek:
”Ta upp mig nu och använd mig. Ha med mig i er lek!”

Koncentration och precision, en liten hand med full kontroll
och skratt som tror att ny frisyr det spelar inte någon roll.

Det finns ingen plats för tid och rum, det finns ingenting som stör,
inget mer än här och nu när barn leker frisör.

Det visade sig att GB uppskattade min historia och skickade ett presentkort som plåster på såren. Den omvandlade vi genast till två nya glassar.

Jag och W skulle innan vi tog bilen hem till mina föräldrar sticka in på Ica och handla lite småsaker.

Efter en snabb runda i affären går vi mot kassorna och på väg dit tittar vi ner i glassboxen och får syn på det förföriskt glittrande omslaget till Magnums Marc de Champagne, enligt beskrivningen innehållande en silverfärgad glass med champagnesmak. Vem kan motstå det? Vi slänger ner två glassar i korgen, går till kassan, betalar, packar en kasse och går ner i garaget för att ta bilen hem.

Trots att det finns lediga platser ställer vi bilen precis utanför porten, där skylten säger att man får stanna, men inte parkera. Vi skyndar upp till lägenheten för att byta kassen mot hunden. När vi packar ur kassen får vi syn på glassen. Vi kommer helt av oss och skalar med spänning av det hologramskimrande papperet för att mötas av en glass i silver. Vi äter den i lugn och ro.

Efter glasspausen sätter vi koppel på Wilma, går ner till bilen för att åka vidare och upptäcker en irriterande gul lapp på vindrutan. Parkeringsböter, 500 kr, för att vi stod i tio minuter istället för fem, vilket gör Marc de Champagne till den dyraste glassen jag någonsin ätit.