I torsdags gjorde Wilma ett misslyckat försök att hoppa upp i soffan, ramlade ner på golvet, skrek till, och kunde sedan inte stödja på bakbenen. Men hon återhämtade sig snabbt, inom en minut var hon busig igen och sprang omkring, så jag trodde att allt var bra.

På natten hoppade hon ner från sängen för att dricka vatten, vilket hon gör ibland, men den här gången ville hon inte hoppa upp igen. Hon satt och gnällde nedanför sängen, och trots att jag lockade på henne så försökte hon inte ens hoppa. Jag fick hämta henne. I sängen hittade hon aldrig något bekvämt ställe att ligga på. Hon brukar oftast ligga ganska still hela natten, men nu gick hon omkring mycket och provade olika platser och kunde aldrig riktigt bestämma sig för var hon ville ligga.

På morgonen var hon väldigt ynklig och darrade, svansen hade inte sin vanliga knorr upp på ryggen utan hängde ner mellan bakbenen och när jag tog i henne kände jag att magen var alldeles hård. Jag ringde veterinären och de tyckte att det var värt att kolla upp, så vi åkte in.

Vi ställde upp Wilma på undersökningsbordet och påvisade att det här var ett ynkligt exemplar av en hund, och att vi skulle vilja få tillbaka hennes mer vanliga gremlinslika tillstånd. De klämde, kände, röntgade och konstaterade ryggproblem. (Att magen var hård berodde tydligen på att hon spänner magen för att det gör ont i ryggen...) Det var för tätt mellan två ryggkotor, skulle kunna vara ett litet diskbråck, men inte helt säkert. Det var inget hon haft länge, utan det hade uppkommit akut, antagligen när hon inte klarade av att hoppa upp i soffan. Botemedel = vila. Inte gå promenad, hoppa, springa eller gå i trappor under en månad. En människa med samma åkomma skulle ordineras sängläge...

Wilma tror att hon är frisk nu. Hon har inte ett dugg ont längre, och dessutom börjar hon bli rastlös. Det är inte helt lätt att hålla en busig, pigg, agilitytränad, hund vilandes. Vi har köpt en liten bur/väska till henne och ställt bredvid marsvinsburen. Den får hon sitta i när vi inte är hemma, och hon accepterar den förvånansvärt välvilligt som tur är. Vi har plockat undan alla hennes leksaker, byggt in soffan med kompostgaller och minerat golvet runt sängen med plastpåsar så att hon inte ska våga hoppa ner. Vi aktiverar henne med stillsamma lekar, till exempel trä ringar på en pinne, vilket hon tycker är väldigt roligt, och istället för att gå promenader så bär vi ut henne och sätter oss på en parkbänk för att ändå få frisk luft.

Det är två saker som jag är särskilt glad för i den här situationen. Det första är att vi åkte in till veterninären i fredags. Om vi hade väntat, och Wilma sedan blev så här pigg och busig som hon är nu, då hade vi aldrig kommit på tanken att vila henne i en månad, och om det här i ryggen växer ihop fel så skulle hon i värsta fall kunna bli paralyserad i bakbenen.

Det andra som jag är väldigt glad för är att Wilma bara väger 3,5 kilo, nu när vi bär henne upp och ner för trapporna flera gånger varje dag.

På röntgen, och ute i solen.