Av: Håkan Nesser

Jag har nog nämnt det förut; jag tycker i regel inte om deckare. När jag började läsa "Människa utan hund" var jag inte säker på om det var en deckare. Jag har tidigare läst "Kim Novak badade aldrig i genesarets sjö" av Nesser och den tyckte jag riktigt bra om. Det var ingen deckare. Och den här boken börjar bra. Det är släktträff och födelsedagsfirande och förutsättningarna finns för att det ska bli en ganska bra bok.

Men sen, på sida 184, dyker det upp det där ordet som gör att jag vet att det här kan sluta illa. "Kriminalinspektör". Knappt 200 sidor in i boken blandas det in en kriminalinspektör, och dessutom kanske den sämsta i sitt slag. Det här är ingen Harry Hole som hela tiden ligger steget före. Det här är en kriminalinspektör som har gett upp innan han knapp har börjat.

Något som jag stör mig på genom hela boken är dialogerna. Det känns inte alls verkligt när karaktärerna pratar med varandra. De svarar väldigt underligt på tilltal och pratar inte på ett sätt som känns normalt. Och jag har nog aldrig varit med om ett sådant överanvändande av ordet "allright" förut. Nu är den här boken från 2006, men inte ens för fyra år sen sa man väl "allright"? Man säger väl ändå "okej"?

Jag måste även kommentera titeln till den här boken, "Människa utan hund". I boken finns det ett bokmanus som en av karaktärerna har skrivit och det manuset heter "Människa utan hund". Sen är det inte mer med det. Det är inte så att det förekommer i boken på något avgörande sätt eller att det tillför någon vikt till handlingen.

Jag får en liten känsla av att jag måste ha missat något med den här boken. Att det skulle finnas någon underliggande mening, att det finns ett djupare pussel som avslöjar en dold historia som är genial. Men den är i så fall lite för väl gömd i den här banala deckarhistorien och jag orkar absolut inte läsa om boken med risk för att det faktiskt inte var mer än såhär.

Jag undrar om Nesser inte lever på gamla meriter när det står på omslaget att boken har sålt i mer än 130 000 exemplar.

AVRÅDER

 

Maria

25 november 2011 17:41

Du har inte missat något. Jag lyssnade på denna bok när jag låg hemma med hjärnskakning i våras. Uppläst av författaren så trodde man ju att den skulle vara något alldeles extra. Men nä, den blev aldrig spännande. Jag kände mig mest uttråkad, och med tanke på mitt allmäntillstånd kunde vilken bok som helst pigga upp..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Av: Hans Olsson   Veronika beställer superhjältepiller på Internet och får förmågan att bli väldigt smal, men tyvärr medföljer vissa defekter. Snart hamnar hon i ett sammanhang tillsammans med andra defekta superhjältar, ihopsamlade av Waste Disp...

Av: Joanna Campbell   Jag har läst om en serie gamla hästböcker från 90-talet. Jag hade bok 2-10. Alla böcker går att läsa fristående, men de hänger också ihop så mycket så att den ena börjar ofta direkt där den förra slutar, så det kändes som om...

Av: Michael Ende   Det här är en ungdomsbok som jag läste när jag var barn, och som jag nyligen läste om. Den tyske författaren Michael Ende har även skrivit Den oändliga historien, vilket blev en supersuccé. Och jag kommer ihåg det som att jag t...

Av: Kristina Sandberg   Sörja för de sina och Liv till varje pris är del två och tre i triologion om hemmafrun Maj, som inleds med Att föda ett barn.    I första delen hade jag svårt för att komma in i språket i boken, men med del två och tre...

Av: Lillemor Östlin   Jag läste den här boken samtidigt som jag tittade på TV-serien Clark på Netflix, och jag känner att jag blandade ihop dem lite. De påminner lite om varandra.   Hinsehäxan är en självbiografi om Lillemor Östlin som har sp...