Jag brukar inte följa väderprognoser så jag var inte helt förberedd på att det skulle snöa igår. Jag hade hört lite rykten om snö, men jag hade egentligen inte förväntat mig någon. Det finns så mycket osanna rykten om vädret. Men vid lunchtid såg jag att det som yrde omkring i luften inte längre såg ut som duggregn, utan att det faktiskt var tillräckligt vitt för att kallas för snö. Så de hade rätt ändå, konstaterade jag, alla som påstod att det skulle snöa.

Kl 14 såg det ut såhär utanför mitt fönster. Jäklar, tänkte jag. Det ligger till och med kvar på marken. Nu är det vinter.

Jag levde fortfarande i tron att den där lilla pudersnön snart skulle försvinna, men en knapp timme senare ser jag detta genom fönstret. Nu är marken nästan inte grön längre. Jag kan inte tro att det är sant. Det är verkligen snö ute, på riktigt. Det här är inte klokt.

Ytterligare någon timme senare...

Det värsta av allt är att när jag gick hem igår, otroligt glad att jag i sista stund innan jag gick hemifrån på morgonen bestämde mig för att montera på luvan på jackan, så kändes det så otroligt bekant. Jag fick ingen känsla av "oj, snö, det var länge sedan". Istället kändes det som om det var väldigt nyligen. Som att det är början av årets kalla långa vinter som fortfarande håller på. Det var bara ett kort avbrott på sommar.

Jag har kommit att tänka på en nonsenhistoria som jag kunde utantill när jag var liten, och jag tror att alla jag kände också kunde den. Jag har googlat och hittat flera versioner av samma historia, men själva grundpelarna verkar vara samma. Det enda som inte stämmer överens med hur jag kommer ihåg den är slutet.

Här är historien:

Jag bodde på köttbullegatan nummer fläsk, tre trappor upp på nedre botten. Där låg jag i min bottenlösa säng och läste spännande tågtidtabeller. Då hörde jag ljudlösa steg i trappan, och en man kom in med en bladlös kniv utan skaft. Han stack kniven i hjärtat på mej, men som tur var hade jag hjärtat i halsgropen och överlevde. Jag sprang ner till hamnen, båten tutade och bryggan gick. Efter en lång resa råkade jag ut för skeppsbrott och flöt i land på en rostig spik. Jag kom till en obebodd ö där kannibaler dansade nakna med händerna i byxfickorna. Jag gick fram till en hydda, sparkade upp dörren och hoppade in genom fönstret. Där inne låg fem uppätna mackor på ett bord. Jag åt upp dem och fortsatte sen in i djungeln. Plötsligt stod jag öga mot öga med två lejon. Jag sköt det ena med mitt sista skott, sen lyfte jag bomullstussar tills jag fick ryggskott, och sköt det andra med det. Sen ramlade jag ner i en fallgrop där det fanns en rasande tiger. Nu hände mitt liv på en skör tråd! På den tråden klättrade jag upp, och sen sprang jag ner till stranden och skrek så det eka, och i den ekan rodde jag hem.

Ska det inte vara att "jag spände gomseglet och seglade hem"?