Av: B. Robert Andersson

Jag ska döda er alla är en bok med nedslag i en persons tragiska uppväxt. Sådana böcker finns det gott om, och det är naturligtvis hemskt. I just den här boken, som är självbiografisk och skriven i jag-form, men med ett annat namn på huvudkarakräten än författarens eget, förstår man att bokens jag är utsatt för sexuella övergrepp och senare i livet skaffar sig ett drogberoende. Men jag tycker att fokus ligger på våld, stölder och få ihop det med tjejer. Kanske (min gissning) för att det är situationer där huvudkaraktären har kontrollen och därför lättare att skriva om.

I den här boken berättas det snarare för läsaren att huvudkaraktären blivit utsatt för sexuella övergrepp och har drogproblem än att man verkligen känner det. Får man berättat för sig att någon utsatts för sexuella övergrepp så tycker man självklart att det är vidrigt, men i en bok tycker jag att det kan behövas mer än så. Jag tänker till exempel på böcker som Pojken som kallades Det och Bergsprängardottern som exploderade där man verkligen känner med huvudpersonerna. I Jag ska döda er alla blir man som läsare mer av en betraktare.

Jag ska döda er alla ska inte läsas som en roman. Jag förstår behovet som författaren har av att skriva av sig. Det borde fler göra.