Håll tummarna för Anna Bergendahl ikväll.

Jag visste att jag och W skulle gå upp i vikt under kryssningen, men jag trodde inte att det skulle vara såhär mycket...

Så kan det gå om två obevakade råttor får lite tid över med en handdocka...

Wilma har fått komma hem igen nu. Efter ett dygn på sjukhus och prover för flera tusen kronor har de inte hittat något fel på henne. Vi väntar fortfarande på vissa provresultat. Och hon ska tillbaka på fredag och träffa en neurolog.

När jag hämtade henne blev hon jätteglad och hon verkar piggare än på länge, men hon är fortfarande inte normal. Hon piper till ibland som om hon har ont någonstans. Och hon äter mycker mer än vanligt. Vanligtvis låter vi hennes mat stå framme hela dagen, det är inte ens säkert att hon äter upp sin dagsranson. Men nu kastar hon i sig allt direkt.

Veterinären har förberett oss på att det kan komma fler krampanfall, men det hoppas jag verkligen att det inte gör.

Syrran frågade mig i dag om jag ville vara "maid of honor" på hennes bröllop nästa år. OMG vad pinsamt. Ärligt talat har jag varit lite rädd för att hon kanske skulle fråga det. Hela bröllopsgrejen gör mig lite nervös. Men hon skyndade sig att tillägga att det även ingick festfixeri i uppdraget, och det gillar jag. Jag ser framför mig hur jag ska vara Sven von Essen och John Augustsson och hålla ordning på allt och peka bestämt med svag handled och se till att allt blir gjort.

Nu har jag ett år på mig att förbereda mig mentalt på att gå nerför altargången. Fast syrran skulle kolla in kyrkan på fredag och undersöka möjligheterna att bara slinka in lite snabbt från sidan istället.

Är det bra eller dåligt att veterinären inte ringer? Deras telefontid börjar kl 14 så då kan jag ringa. Men om de ringer innan dess, betyder det då att hon har blivit sämre eller bättre? Vill jag ha ett samtal eller inte...?

Idag har Wilma varit slö och konstig i en vecka. Vi tycker att det har varit lite upp och ner under helgen och trodde att hon var på bättringsvägen.

Idag var Wilma hemma hos vår granne som brukar vakta henne på dagarna. Vid lunchtid ringde Zara till mig och sa "Wilma måste till veterinären NU!" Wilma hade kollapsat på hennes golv. Hon hade vridit kroppen bakåt i ett kraftigt krampanfall, skrikit hjärtskärande och kissat på sig. (Stackars Zara som behövde se det.) Jag skyndade mig hem. Zara ringde till en taxi och jag ringde till Djurakuten. När vi kom fram hade de gjort i ordning ett rum och tre stycken mötte oss och tog hand om oss direkt. De typ tömde henne på blod för att de skulle ta så många prover. Nu får hon vara kvar där minst till imorgon. Humelteorin är kastad åt helvete, det här är något mycket allvarligare.

I fredags ringde jag och pratade med veterinären för att jag tyckte att Wilma gick stelt med bakbenen. Då pratade de om att det kanske kunde vara diskbråck, men att vi inte behövde komma in under helgen. Då hoppades jag så att det inte skulle vara det. Men nu skulle det gärna få vara diskbråck, 8 veckors rehabilitering och en missad agilitysäsong, bara hon kommer ur det här levande och utan men. (Men det är ju inte diskbråck, det avfärdade de snabbt när de såg henne.)

Plötsligt känns det skört med bara en hund. Vi kanske borde skaffa en till.

Vad härligt det är att mötas av 187 obesvarade mail efter en veckas semester...