Idag hjälpte jag en främmande kvinna på stan. Jag stod och väntade vid röd gubbe och hon böjde sig ner precis framför mig för att plocka upp en post-it lapp som hon hade tappat. Det såg väldigt osmidigt ut och jag tittade tvekande på medan hon försökte böja sig ner. Och så, när hon nästan stod på knä, föll hon framåt ut i gatan och kunde inte ta sig upp, samtidigt som bilarna kom körande. "Ska ingen hjälpa henne" tänkte jag och insåg att det var det ingen som tänkte göra, så jag gick fram och frågade henne "Hur är det? Behöver du hjälp?" Hon hade kravlat sig upp på alla fyra och försökte fortfarande plocka upp sin lapp, men det var uppenbart att hon inte skulle kunna resa sig på egen hand. Hon sträckte förvirrat ut handen mot mig som för att ta stöd för att komma upp och jag försökte hjälpa henne. Men hon var tung och instabil och jag ville  helst inte nudda henne, så det lyckads inte riktigt. Det kom fram en annan tjej som var på väg förbi och hjälpte till och vi fick upp kvinnan på fötter medan bilarna väjde för oss. Hon såg ut att vara i 50 års åldern, hon var alldeles blå under ena ögat som en blåtira, pannan och mössan var full med snö efter att hon hade fallit framåt och glasögonen hängde ner under hakan på henne. Hon betedde sig som om hon var full, men hon pratade inte som om hon var full. Hon stod och vajade. "Hur mår du?" frågade jag. "Känner du dig yr?" Ja, lite yr tyckte hon att hon kände sig. Jag frågade om hon ville ha hjälp in på pressbyrån som låg precis bredvid, där de har stolar så att hon kunde sitta ner ett tag. Men det ville hon inte. Jag frågade om hon skulle klara sig hem nu, och det trodde hon att hon skulle göra. Hon tackade mig och den andra tjejen för att vi hade hjälpt henne och sa att vi var så snälla, men att hon var okej nu. Jag skyndade mig över gatan där grön gubbe blinkade för att snart byta till röd och hon stod kvar.